En planet är på kollisionskurs med jorden och Bruce Willis svarar inte i telefonen. Det smartaste Lars von Trier kunde göra med Melancholia var att inleda med världens undergång. Det gör det lättare för tittaren att relatera till den känsla av meningslöshet som präglar filmens två huvudkaraktärer.
Melancholia följer två systrar och är indelad i lika många akter. I den första upplevs en magnifik Kirsten Dunst som bortskämd och svårhanterlig när hon inte verkar uppskatta en smärtsamt dyr bröllopsfest. I den andra är en lika bra Charlotte Gainsbourg mamma och barn på samma gång när hon tar hand om Dunst och sin son, samtidigt som hennes ångest inför den stundande katastrofen inte får gehör hos hennes man (Kiefer Sutherland).
Von Trier beskrivs ibland som en kvinnohatare, och även om det är kvinnorna som inledningsvis är oberäkneliga och saknar vett, är det männen som till slut drar det nästan icke-befintliga strået. Sutherland är omotiverat säker på sin sak (att planeten inte kommer att krocka med jorden) och Alexander Skarsgård är bara intresserad av att hans nyblivna fru säger att hon är glad, inte huruvida hon nödvändigtvis är det.
Melancholia är en långsam film som gör upp med vetskapen om att vi alla kommer att sluta existera och vad meningen med relationer , karriär och rikedom är. Men mest av allt är den fruktansvärt vacker och mästerligt tonsatt. I vissa stunder påminde den mig om en mörkare version av Kanye Wests spektakulära Runaway-video. Att kombinera ett glänsande yttre med ett sådant djup är ett tecken på att von Trier nästan är så bra som han själv tror. Al
