Grace har lämnat Dogville. På en enorm, stiliserad Amerikakarta åker hon och hennes gangsterentourage från Colorado till Alabama och ett gods där slaveriet (fastän det fortfarande är 1933) inte är avskaffat. Lämpligt nog dör den diaboliska slavägarinnan (Lauren Bacall) innan hon ens hinner sätta på kaffet. Grace, sällan främmande för sociala experiment, tar över ruljansen och gör om den till en litet demokratiworkshop där de nyblivna medborgarna ska skolas i självrespekt och avtalsprosa. När Danmarks minste globetrotter är tillbaka med en ny avhandling på institutionen för amerikastudier är mycket sig likt. [I]Manderlay [/I]är liksom som sin föregångare förlagd till vad som liknar en nedsläckt lagerlokal som utrustats med nödtorftig rekvisita (och den här gången för all del tunga investeringar som brunn och handeldvapen). Även det berättelsetekniska upplägget med kapitel, John Hurts glasklara voice over och det avslutande [I]Young Americans[/I]-bildspelet är intakt. Samspelet mellan avskalad estetik och en befriande no nonsense-inställning till moral och livsval fungerar visserligen fortfarande effektivt - som när filmens enda skott avlossas på det ödelagda scengolvet. Ändå känns [I]Manderlay [/I]på det hela taget som ett steg bakåt. Där [I]Dogville [/I](inte minst tack vare Nicole Kidmans neurotiskt fulländade tolkning) blev ett kocist moraliskt drama, har von Trier här förlorat mycket i psykologiskt djup när det ska dras bredare penslar. Om det betyder att man bör dra paralleller till USA:s problematiska demokratiexport är kanske en öppen fråga, men som projekt gränsar det här ofta till förvånansvärt lättläst social debattfilm. Därmed inte sagt att von Trier inte får något sagt om grundläggande frågor som personligt ansvar, skuld och hur man bygger upp roller i ett förtryckarsamhällen. Men när fokus så tydligt rinner över från det personliga till föredragsstoff känns Grace öde plötsligt inte lika livsviktigt.Skådespelare:
Regi:
