Idioterna

I en ståtlig villa i Sålleröd, en idyllisk region överbefolkad av folk från medelklassens övre skikt, har några unga människor olovligen slagit sig ner. Genom att "spassa" eller direkt översatt "vara mongo" försöker de att närma sig sina inre idioter, en slags befriad sanning, autenticitet eller provokation. Med en handikappbuss, rullstolar och en personlig assistent åker de på studiebesök på en Rockwool-fabrik. De knackar dörr och säljer hemmagjort lerklumps-pynt i de fashionabla kvarteren och dreglar rysk kaviar för tusentals kronor. De utmanar sig själva och sina gränser genom att dra sig närmare och närmare det samhälle de lämnat, och bjuder även något besvärat in ett gäng mongoloida personer på saftkalas i trädgården. Stoffer (Jens Albinus) är något av en ideologisk ledare och drivkraft för idiot-kollektivet. Han närs av sin vrede mot den borgerliga moralen och dess värderingar; något som han egentligen klart och tydligt själv är en produkt av men desperat försöker att undanröja. Den tystlåtne Jeppe (Nikolaj Lie Kaas) och mentalt diagnosticerade Josephine (Louise Mieritz) är både skräckslagna och fascinerade av den nyvunna friheten och tryggheten och vågar slutligen närma sig varandra, trots att de hela tiden håller koll på vad resten av flocken sysslar med. Några spassar motvilligt, andra som Katrine (Anne-Grethe Bjarup Riis) spassar helhjärtat, det diskuteras mycket, högtravande och länge och var när och hur man egentligen spassar bäst. Det är först när den något äldre, inbundna och melankoliska hemmafrun Karen (Bodil Jörgensen) av en slump kommer i kontakt med spasser-kollektivet som hobby-idioternas egentliga förmåga sätts på prov. Sakta löser Karen upp sin ödmjuka men sammanbitna yta och den dagen hon spassar loss visar det sig ha långt djupare grunder än Stoffers anarkistiska poser. Idioterna är den andra produkten av det regelverk som Thomas Vinterberg och Lars von Trier lade fram för tre år sedan under mycket knorr från det danska kulturetablissemanget. Ettan, Vinterbergs bejublade Festen, kommer till Sverige i oktober, och det är bara att hålla tummarna för att de tre kommande av Sören Kragh Jacobsen (välrenommerad barnfilmsmakare), Christian Levring och Anne Wivel (relativt okända även i Danmark) når så långt. "Snobbiga gläfsande mopsar som tror att de kan förnya filmen genom att använda sig av grepp från 60-talet", skanderade en av Danmarks mest namnkunniga regissörer vars namn jag helst glömmer. För Idioterna är en film som är närvarande. Den viskar i ditt öra, slår dig över fingrarna och vågar ta sig själv på allvar utan att vara självhögtidlig. Den är definitivt något av det mest förvridet vackra, bräckligt rena och burleskt groteska jag sett på mycket, mycket länge. Har man följt von Triers utveckling genom åren från en inbunden, smått fascistoid regissör med en stor fabliesse för metafilm och kamerateknik till hans senare mer farsartade burleskerier i de båda Riket-serierna och det melodramatiska känslosvallet i Breaking the Waves, är det en smått sensationell upplevelse att se den barskrapat personcentrerade Idioterna. Det är onekligen en befriande tanke att man kan komma så långt med hjälp av en manusidé som vill någonting och, Danmarktjat till trots, ett gäng oetablerade skådespelare som behärskar konsten att agera naturligt framför en kamera, ända ut i hårrötterna. Idioterna blir av ganska självklara skäl en film som hela tiden gör sig påmind om sin egen tillblivelse på grund av de strikta Dogma-reglerna. Lars von Trier håller själv i kameran och det är inte sällan som en av hans andrefotografer syns glatt förbispringande i bild. I de få scener där man, något kontrastartat, hör Saint-Sa'ns klassiskt finstämda Svanen i bakgrunden är det mer än uppenbart att mannen, eller kvinnan i fråga, har ställt sig bredvid kameramikrofonen och tutat det är nämligen förbjudet att lägga på musik i efterhand. När berättelsen om idioternas framfart bryts upp av Lars von Triers inklippta intervjusekvenser med karaktärerna är det tydligt att von Trier fortfarande gillar att förvilla och provocera sina åskådare, likaväl som han är klart medveten om att han balanserar på någonting som skulle kunna brista och bara bli patetiskt eller helt enkelt för mycket. Men inte ens en idiot vill väl vara förbehållslös.