Självklart skulle inte genrefetischisterna Joel och Ethan Coen ställa skorna och kameran utan att ha gjort en film noir. Denna hårt nedslitna genre som alltför många förälskat sig i och gjort misslyckade pastischer av i modern tid. Jag har dåligt minne, men senast något anmärkningsvärt gjordes var väl Stephen Frears med [I]The Grifters[/I].
Genren, som hade sin storhetstid på 40-talet och början av 50-talet och som var en sorts sammansmältning av krigs- och efterkrigsstämningar med den klassiska gangsterfilmen, känns idag mer än lovligt museal och det är därför helt i sin ordning att bröderna Coen sätter sitt namn under en noirfilm i början av det nya årtusendet.
Men jag ska sluta raljera, för det råkar vara så att det här är en av brödernas mer njutbara filmer. För det första är det svartvita fotot så vackert att man skär sig på det. Och för det andra så är Billy Bob Thornton så noir-cool så man slungas bak ett halvt sekel bara han öppnar munnen.
Han gör en tystlåten frisör som har en salong med sin svåger - som pratar oavbrutet. Billy Bob är gift med Frances McDormand som inte bara jobbar på stadens stora varuhus utan dessutom prasslar med självaste chefen, det vill säga James Gandolfini.
Ur detta dilemma växer sig en utpressningshistoria, en fjollig handelsresande i dry cleaning och, vad värre är, också en märklig sidohistoria med en plötsligt pratsjuk Thornton som wannabe-manager åt en duktig pianospelande tonårsflicka. Vilken infallsvinkel jag än prövar så hänger och slänger den berättelsen ohjälpligt vid sidan av. Inte minst när hon ganska otippat erbjuder vår kyske frisör en stunds fellatio.
Men trots denna lustiga utflykt så lyckas bröderna vrida skutan i kurs igen och man får så småningom ihop en omisskännlig noir-final, cynisk och elegant, fjärran från den romantiska komedin. Stilsäkert, således, men fortfarande väntar jag på en Coen-film som berör på riktigt.
The Man Who Wasn't There
Skådespelare:
Regi:
