Visst att en helt ny komedi av Coen-bröderna har en del att leva upp till avseende subtil absurdism, putslustighet och detaljrikedom om man ser till deras komedibagage. Men det är ju inte en dålig sak. Det betyder att de är bra på det.
Så det var med höga men ändå realistiska förväntningar som Hail, Caesar! intogs. Skulle det bli ett nytt skrattmysigt epos likt Odysséen-pastischen O Brother, Where Art Thou? eller mer åt det kompromisslösare The Big Lebowski-hållet? Tja, det blev pastisch, men det var också det mesta det blev. Det är svårt att inte ryckas med i det färgglada fejkade Technicolor-Hollywood som bröderna låtit skapa. Det är så tjusigt att det nästan förlåter filmens röriga, fragmentariska och ofokuserade handling. Nästan.
Hail, Caesar! handlar om mångfifflaren Eddie Mannix (Josh Brolin) duster med att hålla produktionsbolaget Capital Pictures rykte skandalfritt med hjälp av alla medel tillåtna (och inte tillåtna). Han sicksackar mellan att frita en glatt förvirrad huvudrollsinnehavare i bolagets senaste guldrulle från ett gäng akademiska kommunister, mörka att en ung starlet blivit gravid utan att vara gift, integrera en västernstjärna i ett kärleksdrama samt hålla skvallerpressen lyckligt ovetandes om vad som försiggår bakom kulisserna.
Det låter som något Coen-bröderna kan fixa, men resultatet liknar mest roliga brottstycken ur något oklart samlingsverk utan verklig riktning eller mål. Det är kul och man skrattar då och då, men det är inte det enda man kan begära av några av deras kaliber. Skådespelarinsatserna är dock helgjutna. Få saker är roligare än att se en kidnappad men yrglad George Clooney iförd full romarmundering, sitta i vad som bäst kan beskrivas som en studiecirkel för akademikermän med starka marxistiska övertygelser, glatt utbrista "Hobie Doyle!? You're a communist too?" när Alden Ehrenreichs karaktär hittar honom i en perfekt femtiotalsstrandvilla i Malibu. Även Scarlett Johansson och Channing Tatum imponerar med sina snabba ryck och övertygande uttryck. Det är dem och filmens visuella intryck som ändå stabiliserar hela upplevelsen.
Det är underhållande, men det är inga skratt som känns i lungorna. Det är snyggt, men inget som wow:as över. Det är omisskännligen bröderna Coen, men inte i sitt esse. Likt ungefär alla andra regissörnamn så känner bröderna sina skådespelare dock, och det är därför de tillsammans ändå ror detta i hamn.
