Det var länge sedan pastischfilmen levde så här glada dagar. Det senaste året har vi blivit översköljda av filmer som kopplar in sig på en genre, en epok och glatt berättar att det är en "homage". Ibland blir det fantastiskt. Som när Francois Ozons [I]8 kvinnor[/I] använde technicolor-musikalens form för en schizofren mordgåta. Eller Tarantinos tretimmarshångel med samurajklassiker i [I]Kill Bill[/I] - som fungerar bara för att den är så proppfull av visioner. Men ofta har jag svårt att fatta vitsen. Teknikövningen [I]Down with Love[/I] - ett typexempel - har kanske någon halvkul monolog, men hör ändå till den sortens menlösa retroorgier som i alla fall får mig att vilja göra någon illa.
Vad jag försöker säga är att pastisch är svårt. Det blir så lätt feglir.
När nu Bröderna Coen hyllar sin älskade screwball kan man dock sitta lugnt i båten. De har större ambitioner än att vara ett ovanligt tajt coverband som spelar gamla örhängen på Kicki's en onsdagkväll. De är ju kungarna av pastisch. Det har de alltid varit.
[I]Intolerable Cruelty[/I] utgår från den fåra som skapades av genier som Frank Capra, Preston Sturges och Howard Hawks i mitten på 30-talet: kvicka förväxlingskomedier med knähundar, excentriska miljonärer och omaka kärlekspar som några av basingredienserna. Vissa element lånas in rakt av. George Clooney i rollen som självgod skilsmässoadvokat - kanske hans största stund hittills - är en förträfflig replik på Cary Grants manér i filmer som [I]His Girl Friday[/I] och [I]Bringing Up Baby[/I]. Det är just den senare man plankar till hela opposites attracts-temat: I [I]Bringing Up Baby[/I] är Grant en fumlig paleontolog som alltid får sin dag förstörd av Katherine Hepburns klantigheter - här är det Catherine Zeta Jones kyliga guldgräverska som tänker linda Clooney runt sitt finger.
[I]Intolerable Cruelty[/I] är knappast Bröderna Coens bästa film. Den tappar i finess framåt slutet, och vissa lär sakna gamla indiekompisar/fruar som John Polito, Steve Buscemi och Frances McDormand. Men det finns ändå tillräckligt mycket Coen kvar för att det ska bli mer än en tom stilövning. Scenen när en stackars inbrotts-tjuv blandar ihop sitt skjutvapen med en burk astmaspray har till exempel redan letat sig in på listan över klassiska Coen-ögonblick. Detsamma gäller George Clooneys tandputsmani och förtjusande käbbel med en kollega i rätten.
[I]Intolerable Cruelty[/I] är en dag på jobbet. En acceptabel mellanfilm. Med en sådan här lägstanivå tänker inte jag börja bråka.Intolerable Cruelty
Skådespelare:
Regi:
