En spådom förutser att Macbeth (Denzel Washington) ska bli kung av Skottland. ”Come what come may” uttrycker Macbeth initialt, men besattheten övertar och han gör allt i sin makt för att besitta – och bibehålla – tronen. Han röjer alla som står i hans väg och beordrar att hänga alla som är rädda. Ingen lurkande humor här inte, som annars är ett varumärke för många Coen-filmer. I denna mörka historia flödar häxkonster, hämnd och maktbegär – och såklart blod.
Coen-bröderna har tidigare fått kritik för att göra film med mestadels vita skådespelare, så det är välkommet när Joel Coen nu uppdaterar William Shakespeares tragedi med Denzel Washington i huvudrollen som Macbeth. Vid sin sida den handlingskraftige bundsförvanten Lady Macbeth, spelad av Francis McDormand som gör en utmärkande rollprestation. Hon driver på sin man till mord med tal om att hon hellre skulle slå sönder sitt barns skalle än svika Macbeth. Hon är minst lika tyrannisk som sin make, och orden ekar mäktigt när Lady Macbeth gör entré.
Ljuddesignen förhöjer med kusliga viskningar och droppande blod som slår likt slottets portar. Den obehagliga tonen vilar över det välkomponerade fotot - med snygga visuella övergångar - som visar på tydliga influenser från tysk expressionism.
Framför allt är det Shakespeares vackra ordsmideri som bär filmen. Exempelvis en ”steril spira” som Macbeth uppriven kallar det då han ej har någon arvinge. Eller när McDuff (Corey Hawkins) vill hämnas sin fru och barn uttrycker: ”My voice is in my sword”. Däremot gör berättarformen att det stundtals känns stillastående och trist. Om en uppskattar monologer (soliloquies) i studiomiljö och tolererar det uråldriga upprepandet om ifrågasatt manlighet när Macbeth och övriga karlar tvekar över mord och förräderi, så är det välgjorda 105 minuter med välartikulerade skådespelare i svartvitt storslaget poetiskt drama.
