Vi föder våra första barn senare i livet och anledningen till det kan mycket väl vara den pissiga bostadsmarknaden för unga, skriver Jenny Nordlander.
Åldern vid vilken vi föder vårt första barn går stadigt uppåt. Genomsnittet för när svenska kvinnor får sitt första barn var 2015 29 år, för män 32 år. 1971 var samma siffra lite drygt 24 år för kvinnor och precis under 27 år för män.
Det här att förstagångsföräldrarna blir äldre, särskilt att mammorna blir det, oroar många. Forskare pratar om ökade risker för komplikationer under graviditeten och vid förlossningen. Politiker pratar om de samhällsekonomiska nackdelarna. En komplicerad förlossning eller problem med barns hälsa kostar pengar. Men att vi föder vårt första barn senare innebär också, och det gäller ju även männen då som ju i det här avseendet är ännu äldre, att vi börjar tjäna pengar åt oss själva och samhället senare. Ett uppskjutet inträde i arbetslivet innebär lägre skatteintäkter.
Flera initiativ har tagits för att sänka åldern på förstagångsföräldrar, provocerande nog oftast genom att ge sig på kvinnor. Som om de var de enda som ska göra och fostra de här barnen.
Senast i maj startades ett projekt i nordvästra Skåne där alla som söker sig till vården för att skaffa preventivmedel ironiskt nog ska få frågan om när de vill ha barn.
Om vi bortser från att alla inte ens vill ha barn så är tanken att det här samtalet ska leda till att “öka kunskapen om hur våra kroppar fungerar” så att vi inte “förlitar oss för mycket på konstgjord befruktning”. Ett liknande projekt har tidigare genomförts i Uppsala.
Man tänker sig alltså att det är på grund av att svenskar, eller mer specifikt svenska kvinnor, inte känner till de biologiska förutsättningarna för att få barn. Att vi inte har koll på att chansen att bli gravid minskar med åldern och att högre ålder innebär högre risk för missfall och missbildningar (detta gäller för övrigt också när spermierna kommer från en äldre man).
Det är väl ändå att tänka riktigt kortsiktigt och att inte alls ha känt av stämningen i samhället? Är man intresserad av att få barn vet man. Stress för att den “biologiska klockan tickar” är knappast ovanlig. Det har snarare med andra saker att göra att vi föder vårt första barn senare.
För det första vill många ha en partner för att skaffa barn – men så har det ju alltid varit så det är inte där problemet ligger. Snarare handlar det om de pissiga förutsättningarna på arbetsmarknaden och, inte minst, bostadsmarknaden. Många vill känna att de har en stadig inkomst och ett någorlunda stabilt ställe att bo på – inte en andrahandslägenhet i tre korta månader eller en studentlägenhet som du kan komma att sparkas ut ifrån om uthyraren får reda på att du egentligen jobbar och inte alls studerar.
Att vi börjar med barnafödande senare får också som följd att antal barn per förälder spås gå ner. Det är inte första gången det händer. I början av 30–talet publicerade Gunnar och Alva Myrdal sin debattbok Kris i befolkningsfrågan. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden, 200 000 människor var arbetslösa i Sverige. Trångboddheten var enorm och bostadsstandarden undermålig. En tredjedel av barnen var undernärda och födelsetalen i Sverige sjönk till de lägsta i västvärlden. Av boken följde ett välfärdsprogram för att göra förutsättningarna att leva bättre. Det fungerade. Redan under första hälften av 1940-talet nådde barnafödandet en ny kulmen i Sverige.
Så: Vill ni att vi börjar föda barn tidigare i livet? Se över arbetsmarknaden och bostadssituationen för unga. Där kan ni åstadkomma verklig förändring. Inte genom att informera kvinnor om att de kan bli för gamla för att föda barn. Det vet vi redan.
Läs fler artiklar om Bostadskrisen och Framtidens stad.
Läs också: Hyra i andra hand? Här är dina rättigheter.
