William T. Vollmann och framtidens slut

Oscar Westerholm 14:06 14 May 2018

11 mars, 2011 sändes jordens undergång på nyheterna. En tsunamivåg, som föregicks av ett av de värsta jordskalven i landets historia, hade svept in över den japanska kuststaden Ōkuma i prefekturen Fukushima.

Reaktorerna i det närliggande kärnkraftverket strejkade och myndigheterna gick snabbt fram med att upprätta en karantän på en radie av 20 kilometer kring det krisdrabbade området. Samtidigt, 300 kilometer söder om katastrofen, registrerade en amerikansk flottbas ett anmärkningsvärt förhöjt strålningsvärde.
Jag minns att jag satt klistrad framför SVT, BBC, CNN. Det var överblickande bilder, troligtvis tagna från en helikopter, som strömmade ut i världen. Budskapet som de olika myndigheterna sände ut till allmänheten var ”ingen omedelbar fara”, ett uttalande som stod i bjärt kontrast till den ödeläggelse som orsakats av naturens nyckfullhet.

Även katastrofen har en vardag, en banal sida, och det är framför allt den som den amerikanska journalisten och författaren William T. Vollmann lägger vikt vid i sin senaste bok Carbon Ideologies.
Indelad i två omfångsrika volymer är Carbon Ideologies drygt tolvhundra sidor. De två banden ges ut med ett kvartals mellanrum. Den föreliggande delen heter No Immediate Danger, inspirerad av de meddelanden som japanska myndigheter skickade ut till de katastrofdrabbade områdena. Vollmann skriver i sitt förord att det är en bok som framför allt riktar sig till framtida läsare, de som ställs inför konsekvenserna av det liv som föregående generationer fört.
Stora delar av texten utgörs av hård fakta som rör kol, olja och kärnkraft. Det är på många sätt ett avskräckande alster. Som så mycket annat Vollmann har skrivit är det en bakgrundstung massa som till och med den mest välvilliga av läsare ryggar tillbaka inför. Men det är också en bok om klimatförändringar och vad för framtid jorden har att vänta sig. Och, inte minst, är det en bok om hur livet förändras i takt med klimatet.

Böckernas omfång speglar författaren Vollmanns ego. Påståendet kommer från ett oväntat håll: FBI. Under 90-talet, när jakten på UNA-bombaren var i full gång, upprättade FBI en utredning av Vollmann. Det fanns goda skäl, menade man, att misstänka Vollmann för att vara den svårfångade terroristen. Han var uppenbart intelligent och många av de samhällskritiska idéer som UNA-bombaren tar upp i sitt ökända manifest skriver Vollmann om i sina romaner. Man trodde också att ”FC” (en förkortning som UNA-bombaren ristade in på den mest tåliga beståndsdelen av sina bomber – och som man senare fick reda på stod för Freedom Club) var en förkortning på titeln till Vollmanns roman Father and Crows.

UNA-bombarens manifest har som utgångspunkt att det moderna samhället fjättrar människan på olika vis: genom teknologiska framsteg, genom en centralisering av det demokratiska systemet. Det är också en text som anklagar en eskalerande modernitet för att vara historielös, inbilsk, naiv.
1996 greps matematikprofessorn Theodore Kaczynski och Vollmann rentvåddes. Men bara tillfälligt. I en rapport, som Vollmann fick tag på efter att ha stämt FBI och CIA, kan man nämligen också läsa att Vollmann senare var misstänkt för att ligga bakom andra attentat.
Vollmann skriver om frihet, bristen på frihet och vad frihet kostar. Hans kanske mest berömda litterära prestation, en serie böcker som ges ut under den gemensamma titeln Seven Dreams, behandlar hur den nordamerikanska kontinenten genom historien har blivit vad den är idag. Det är böcker som dryper av våld, förnedring och kolonialism. De arbetar för att underminera idén om det stabila samhället. Under ytan finns en smutsig, blodig historia.
I FBI-rapporten kan man läsa: ”Vad för utmaningar kvarstår för WILLIAM T. VOLLMANN? Seriebombning, kanske? Som ett medel att förändra världen?”

William Tanner Vollmann föddes 1959 i Los Angeles. Han anslöt sig som tjugotvååring till jihadister i Afghanistan. Upplevelserna låg till grund för hans första reportagebok, An Afghanistan Picture Show: Or, How I Saved The World från 1992, en tragikomisk skildring av en ung, något naiv journalist som försöker göra rättvisa för ett skeende som hela tiden (precis som automatgevärskulorna) flyger honom över huvudet. 
Den omedelbara erfarenheten har sedan dess legat till grund för Vollmanns arbete. I en intervju med The Los Angeles Review of Books säger han:
– Jag vet inte vart jag är på väg, vad jag kommer att se, vem jag kommer att träffa. Så jag försöker vara öppen, som ett barn. Och då har jag en chans att lära mig något om hur verkligheten är.

Carbon Ideologies är ett stort (flera gånger större än vad som var avtalat) projekt. Stundtals utmattande, men aldrig tröttsamt. Det är ett verk som blandar den journalistiska prosan med fackbokens klarhet. Stora delar av texten, skriver Vollmann i sitt förord, är avsett som referensmaterial. Han anger också i förordet vilka sidor man ska läsa om man bara vill ta del av den journalistiska berättelsen.
Det viktigaste är att ta till vara på sin okunnighet, menar Vollmann. Det är okunnigheten som driver oss till att ta reda på det vi inte känner till. Ett påstående kongenialt med texternas fotnoter, marginalanteckningar, fotografier och skisser. Det vill säga inhämtad och bearbetad kunskap. Fotografierna är sällan professionellt tagna, skisserna är gjorda av Vollmann själv och saknar den tekniska skicklighet som generellt krävs av en publicerad illustratör. Allt samspelar till att ge böckerna en air av spontanitet, som om verket tillkommer av en ren tillfällighet här och nu.

När Vollmann några dagar efter katastrofen begav sig i riktning mot Fukushima från Tokyo beräknade man att förlusterna än så länge beräknades vara 12 175 döda, 15 489 försvunna och 2 858 skadade. (Den slutgiltiga dödssiffran låg på omkring 18 500.)
Samtidigt som helikoptrar hovrade över katastrofen befann sig Vollmann på marken. Med anteckningsblock, kamera och sin egen hälsa som insats. Geigermätaren registrerade skadliga värden. Han hade gjort detta tidigare. Som krigskorrespondent i Kosovo undflydde han krypskyttars kulor. När han gjorde efterforskningar till sin bok om John Franklins försök att hitta Nordvästpassagen utsatte han sig för samma karga landskap. Han var nära att dö på kuppen.

Ju närmre zonen Vollmann kommer, desto svårare blir det att ta sig fram. Chaufförer kräver mer pengar, myndighetspersoner blir tillknäppta. Många, framför allt civila, tror fortfarande på kärnkraften som en viktig källa till energi. Zonerna som omger kärnområdet är uppdelade i olika kategorier. 20 kilometer från kärnreaktorn rekommenderas man att flytta, framför allt om man är gravid, men till skillnad från innanför avspärrningen tvingas man inte lämna sitt hem. Många, i synnerhet äldre, väljer att bo kvar. Ett av många stopp Vollmann gör är i kuststaden Kesennuma. Gatorna är täckta av blött avfall, bilvrak, högar med skräp. Hus gapar tomma och man snavar över döda kroppar. Ett illaluktande regn som förgiftats av det radioaktiva utsläppet faller. Det ser ut som om katastrofen redan har inträffat.De som har överlevt visar gott mod. Vollmann däremot är skeptisk. Det återstår att se hur illa det är med strålningen. Myndigheterna är positiva men misstänkt tillknäppta. ”Så vitt jag vet”, skriver Vollmann, ”så var det farligaste jag gjorde på hela resan att hålla tolkens plaskvåta paraply medan hon gick på toaletten.”


”Kommer era liv att bli värre?” frågar Vollmann en kvinna som bor i ruinerna av sitt gamla hem. Hon sitter mitt bland alla trasiga saker och svarar att det givetvis kommer att bli bättre. 
Resan till Japan utgör bara en liten del av Carbon Ideologies, men att läsa skildringen av ödeläggelsen får mig att tänka tillbaka på det avstånd jag upplevde till händelsen när den direktsändes i mars 2011. De urgröpta japanska städerna, liken, den utplånade naturen. En överlevare berättar för Vollmann att vågen var svart, ”av olja”. Tanken på att vågen hade en färg hade aldrig slagit mig tidigare. Det finns något hemsökande i att läsa skildringen flera år senare.
Vollmanns text är omfångsrik, på sina ställen galet individualistisk, egensinnig, excentrisk. Men det är kanske precis det som ämnet kräver.  
Livet blir lättare om vi föreställer oss att allt inte kommer att gå åt helvete, skriver Vollmann. Faran är inte här, den är inte just nu. Vi överlever tillfälliga katastrofer. Livet går vidare. Den största faran kanske ligger i framtiden, men också den är en abstraktion. Efter att ha läst Carbon Ideologies är det likväl svårt att inte ställa sig frågan: är framtiden slut?
 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2018.

0 Kommentera

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!