Tills alla män har lärt sig

Olaglig och diskriminerande har den mansfria festivalen kallats men vad Statement festival egentligen handlar om är att få vara ifred. Tills alla män har lärt sig.

Varje gång jag och min mamma är på väg till Sveriges skamfläck, Ullared, åker vi igenom Rolfstorp. Lika många gånger som det har hänt har min mamma brustit ut i “vet du vem som bor här?” och varje gång svarar jag traditionsenligt “Emma Knyckare”. För många, och så även min mamma, har Emma Knyckare varit en röst som känts som hemma. Vare sig det har varit i Morgonpasset, Tankesmedjan eller Vardag i P3 har hon skruvat till minsta lilla till mest roliga. Trots att det är skämten och humorn hon är som mest känd för är det nu ett nytt yrke som tar upp den största delen av en hennes vakna tid – festivalgeneral.

På Stigbergstorget har sensommarvärme och festivaler aldrig känts längre bort. Trots att våren är nära ligger snön purfärsk på marken. I ett av de gamla husen, som ligger mitt emot den nedstängda Lidl-affären, sticker Emma Knyckare ut huvudet. Hon står med träskor i snön och vinkar.

– Vilken go göteborgska du har, säger hon på minst lika klingande urgöteborgska som jag har.

Hon visar runt på våningen där hon och diverse andra kreativa själar sitter. I ett litet rum, fullt med synthar, datorer och annat krimskrams, sitter hennes två praktikanter från Kulturverkstan, som har i uppdrag att arbeta med Statement festival. Emma pekar på ett bord och säger:

– Där sitter min svägerska, Matilda Sjöström, som kommer spela på Statement och där inne, säger hon och tittar bort mot en stängd dörr, sitter Stina Velocette.

Statement Festival är en reaktion på alla de sexuella övergrepp som det rapporterats om från olika festivaler de senaste åren. Under tre dagar är det endast kvinnor, transpersoner och ickebinära som välkomna. Både på scen, i publiken och arbetet bakom. Tanken är enkel; “Tills alla män lärt sig”. För hur mycket vi än vrider och vänder på det så är det männen som är problemet tydliggör Emma.
–  Jag tycker lösningen på alla ofredanden är så himla lätt – att alla män måste sluta våldta. Det känns som en himla lätt grej att begära men verkar supersvårt, förklarar hon och fortsätter:

– Brudarna har fan gjort sitt nu. Nu får männen börja tala med varandra och hitta på en lösning för vi har fått nog.

Startskottet för Statement festival gick på Emmas första semesterdag 2017. Nyhetsinslag efter nyhetsinslag, som handlade om sexuella övergrepp från festivaler och konserter, rullades ut från TV-husen. Poliser som diskuterade alkoholens inverkan avlöstes av män som sa att det var invandringens fel.
– Det är sånt jävla bullshit för alla män är inte våldtäktsmän men i princip alla våldtäkter görs av män, säger hon med andan i halsen och fortsätter:

– Så grundproblemet är män, inte alkoholen eller invandringen utan män och mansnormen.

Just vid detta tillfälle var det Bråvallafestivalen som var i rampljuset. Sammanlagt var det hela 23 anmälda fall av sexuellt ofredande under festivalen, som varade i fyra dagar. Emma kände att det var nog och twittrade på “vinfyllan” ut: “Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”.

– Jag brukar inte twittra – helt ärligt så tycker jag det är ganska tråkigt och jag brukar framförallt inte skriva värderande.

Dagen efter tänkte hon inte så mycket på tweeten men det hon inte visste var att den hade spridit sig som på löpeld. Vilket hon i ärlighetens namn blev ganska förvånad över då hon såg det som en rätt enkel spaning. Medan Emma reser på sig och går över till kaffekokaren för att fylla på koppen fortsätter hon förklara att det egentligen aldrig var meningen att hon ett halvår senare skulle kunna titulera sig festivalarrangör. Undermedvetet visste hon dock att det var något annat än skämt hon längtade efter att göra.
–  Det känns så himla gött att göra något som var större än en vits.

Därefter gick det i raketfart. Medier började höra av sig och frågade om festivalen skulle bli av, samtidigt som artister och komiker började anmäla sitt intresse för att medverka. Där någonstans insåg hon att efterfrågan av att göra en mansfri festival verkligen fanns och att hon i princip var tvungen att göra något med all den respons hon fått.  
– Jag avfärdade det hela rätt mycket i början men i takt med att fler hörde av sig så började jag dricka vin igen och blev kaxig och tänkte “va fan vi gör det här! Det här går ju på riktigt”.
 – Det är så fett att tänka att för vissa är detta första gången de kommer få känna sig bekväma i ett rum.

Emma sätter sig tillrätta på den höga barstolen i det lilla pentryt och börjar berätta om hur teamet, arbets- och produktionsgruppen, bakom Statement har byggts upp.
– De två första nätterna ägnade jag åt att samla ihop en grupp på 25 personer som hade hört av sig. Dock saknades en del “specialkunskap” så jag började snacka med kompisar som snackade med deras kompisar.

Vad var det för kunskap?

– Jag fick till exempel reda på att det finns något som heter produktion som måste finnas när man ska göra en festival, säger hon skrattandes.

– Jag hade ingen aning om vad det var.

Första mötet med gruppen på 25 personer var nervöst. Ingen av de som satt i rummet kände hon sedan tidigare.
– Jag höll på att pissa ner mig. Där någonstans fattade jag vilket jävla roddande det är bakom en festival. Vi ska trots allt göra en stor musikfestival och inte något litet på det lokala folkets hus.

I dagsläget är alla de 25 kvinnorna som kallades till det första mötet kvar. Fem har adderats. Det fina, och kanske problematiska – det beror på hur man vrider på det, är att alla som arbetar med festivalen jobbar ideellt. Så det är kvällar, helger och lunchraster som går åt till att jobba med festivalen. Det är verkligen så att alla som jobbar med festivalen jobbar efter sin egen förmåga, påvisar Emma.
– Alla som arbetar med projektet blir förälskade i det. Så om vi säger att familjen och att vår egen hälsa ska gå före så ljuger vi. Det är nämligen så kul att vi skulle vilja arbeta med det hela tiden.

Hon säger att festivalen rent privat är ett “rejält” minusprojekt. Hon har gjort avkall på det mesta det senaste. Främst att vara det som hon tidigare kallade sig för – komiker. Istället för spontana stand up-uppträdanden gör hon en show till hösten istället. Allt för att kunna lägga så mycket tid som möjligt på det här.

När jag ifrågasätter varför det blev Göteborg och Bananpiren av alla ställen rycker hon lite på axlarna och säger “jag är en stark lobbyist för Göteborg”, som om det inte fanns någonting mer självklart.
– Vi är inte så många från Göteborg i gruppen utan de flesta bor i Stockholm och ville ha det där. Men väldigt snabbt insåg vi att det handlar om att göra det här på kort varsel. Så vi behövde helt enkelt ett ställe som rent krasst är etablerat. Där i princip allt finns och där de är vana vid att göra såna här event, förklarar hon och fortsätter:

– Då är Bananpiren helt jävla perfekt! Det är också så skönt att arbeta med ett gäng som fattar vår grej och ställer upp på tanken bakom.

Det samma gäller de aktörer som kommer dit med foodtrucks och säkerhetspersonalen. De förstår också idéen. Men Emma poängterar att de absolut inte uppmanar någon att bryta mot kollektivavtal eller liknande, utan att de istället ber dem att inte schemalägga några cis-män under två dagar. Det är trots allt ett eget val om de vill vara med under festivalens gång.  

Något som hon ser som en viktig del är att alla kvinnor vare sig ålder eller etnicitet ska känna sig välkomna. Det är något de vill ska genomsyra allt.
– Lika väl som att någon för den äldre målgruppen kan stå på scen så kan Dolores Haze göra det. Här ska både min mamma och en gröngöling känna sig hemma.

Gång på gång under samtalet snuddar vi vid varför en sån här festival behövs. Trots att svaret är rätt självklart känns det ibland som om kritiken från kränkta män tar över allt det positiva. Grunden till kritiken tror Emma härstammar i att män för första gången blir uteslutna från ett rum. De glömmer dock av hur många rum det finns som kvinnor inte känner sig bekväma i, just på grund av män.
– Jag tror även att det finns en del män som på riktigt är rädda för vad som kommer ske i ett separatistiskt rum på 7000 pers. Att de är rädda för att vi ska förstå hur jävla gött det är när de inte är med.

Ända sedan start har målet med festivalen varit att lägga ner den.

– Vi ska komma till det stadiet då inte festivalen längre behövs, men vi gör den så länge den behövs, förklarar Emma.

Röster om Statement festival

Dolores Haze, rockband: 
“Att som besökare få vara på festival, festa och ha kul utan att ständigt övervaka sin tjejkompisar utifall någon äcklig man kommer är en sån frihet.“

Josefine Johansson, komiker: “Statement är bra för att människor behöver sammanhang som är fredade, där det går att slappna av.”


Maxida Märak, artist: “Idag har man i princip ´gått med på´  att kanske bli våldtagen när man åker på festival, det är ett helt snevridet system.”

Bianca och Tiffany Krönlöf, komiker, skådespelare, artister: "Hur ofta ber du en kvinna/ickebinär person ringa dig ”så att du vet att hen kommit hem säkert”? Och hur ofta ber du en cis man göra det samma? Alla som gjort det här har erkänt att det finns ett problem med säkerheten för kvinnor i det offentliga rummet."