Så lurad man kan bli. Slamriga gitarrer och trummor på Star Sign, kombinerat med Kurt Cobains lovord om bandet, räckte för att få många av oss att missuppfatta Teenage Fanclub som ett slamrigt slackergitarrband att sortera intill Nirvana, Dinosaur Jr och Pixies där i början av 1990-talet. Trots att bandets andra album egentligen envist pekade i andra riktningar. Redan tre minuter in på Bandwagonesques geniala
inledningsspår The Concept skvallrar körpartierna om amerikansk östkust och Beach Boys. Sologitarr och handklapp i Metal Baby pekar mot glamrock och powerpop, stämsångsarrangemang i den omedelbara hiten What You Do To Me ropar powerpop högt och ljudligt och oändligt vackra December är en uppenbar hyllning till Big Star.
Det är svårt att föreställa sig ett mer fulländat album än Bandwagonesque, som nu åter finns att tillgå på vinyl. Det gör också Teenage Fanclubs fyra därpå följande album, Thirteen, Grand Prix, Songs from Northern Britain och Howdy! från åren 1993 till 2000. Allihop är nödvändiga, men om du absolut inte har råd med mer än två bör det bli den mognare Songs from Northern Britain som följer med Bandwagonesque ner i skivkassen.
Black Box Recorder - Life is Unfair (Cherry Red)
Luke Haines var alldeles för smart och (själv-)ironisk för att höra hemma i den trånga britpopfålla där hans The Auteurs hade hamnat, och John Moore var lika illa placerad både som trummis i The Jesus & Mary Chain och som ledare för sin egen glamtrashiga trio. Till sitt gemensamma projekt Black Box Recorder rekryterade de Sarah Nixey för att sjunga, och därmed var receptet för det smartaste millenieskiftets England hade att erbjuda komplett. Hennes glasklara ärkebrittiska artikulation till det popsnille som Luke Haines och Jim Moore förstärkte hos varandra är rätt igenom strålande, men Luke Haines vore inte Luke Haines om han inte envisades med att skriva morbida texter eller dra stora växlar på väldigt smala referenser. Här avhandlas alltså Englands trafikssystem, bilkrasher, mördade barn och han-den-där-andra-i-Wham med samma muntra och lättsamma handlag. Debuten England Made Me var fylld av lätt och insmickrande pop, men låtteman om traumatiserade barn försäkrade att den inte kom i närheten av radiospelningar och därmed topplistor.
Först med andra albumets Poretishead-eleganta biologilektion till titelspår The Facts of Life nådde de helt tillfälligt sin rättmätiga plats på den brittiska topplistan. I boxen finns dessutom deras tredje album Passionoia, något blekare än sina föregångare, en samling udda spår kallad Bbrexit och en DVD med live- och promovideos.
Rekommenderad läsning under lyssningen är volym två av Luke Haines självbiografi, Post Everything: Outsider Rock and Roll, som innehåller halsbrytande och mycket underhållande analyser och anekdoter från Black Box Recorders existens.
Felt - Me And A Monkey On The Moon och fyra andra titlar (Cherry Red)
Tio album och tio singlar gav Felt ut under åttiotalet, och nu har den andra hälften av deras katalogen äntligen anlänt på återutgåva. De första fem albumen hade visserligen hållit en konsekvent strålande kvalitet, men det var först under decenniets andra halva som Lawrence och hans band hittade helt rätt.
Alan McGee fortsätter envist hävda att Forever Breathes The Lonely Word, där Martin Duffy kom med i bandet, är den bästa skiva som någonsin gavs ut på Creation-etiketten, och även om de därpå följande skivorna inte riktigt nådde samma fantastiska indiepopnivåer är de självklara och centrala i varje skivsamling värd namnet. Poem of the River med ambivalent episka ambitioner, The Pictorial Jackson Review med sina försök till popprecision, instrumentala Train Above the City där ryktet sa att Lawrence inte ens deltog.
På sitt sista album för decenniet nådde de så fulländning. Me And A Monkey On The Moon är ett popalbum fyllt av lika starka känslor som melodier, och eftersom Felt förstod att den var omöjlig att överträffa fanns det ingen anledning att försöka. Nästa steg i Lawrence liv hette Denim, och nu hoppas vi på en lika ambitiös återutgivning av det bandets katalog.
Skaffa dem i CD-versioner, förpackade med diverse memorabilia och varsin vinylsingel som bonus, eller i vinylversion utan sjutummaren. Eller - mest naturligt - båda.
Jess Sah Bi & Peter One - Our Garden Needs It’s Flowers (Awesome Tapes From Africa/Playground)
På det här osannolikt bra albumet från 1985 sammanstrålar två musiker från Elfenbenskusten för en fantastiskt giftermål mellan countrysoulballader och afropop där de bådas röster sjunger mångspråkiga harmonier med en skönhet som kan utmana till och med Simon & Garfunkels.
Med optimistiska texter för fred och mot apartheid blev de någon slags superstjärnor i sin region under flera år, men Our Garden Needs It’s Flowers är en skiva som borde vara en klassiker inte bara i Västafrika.
Guns N' Roses – Appetite For Destruction (Geffen/Universal)
Att någon skulle behöva extremlyx-versionen Locked N' Loaded Edition: The Ultimate F'n Box med förutom en omåttlig mängd krimskrams också ett fullständigt oöverblickbart antal live-spår och demos övergår mitt förstånd. 39 extra låtar med en utbyggd G N' R Lies som bas och en lång räcka outtakes prövar tålamodet för den som inte är hängiven. Men i sin originalomfattning är Guns N' Roses debutalbum fortfarande en alltigenom mäktig rockskiva, och det enda från Hollywoods svar på Hanoi Rocks som du behöver ägna någon uppmärksamhet (möjligen också en del covers från The Spaghetti Incident och Izzy Stradlins strålande egna album Izzy Stradlin And The Ju Ju Hounds.
Shoes - Black Vinyl Shoes, Anthology 1973-1978 (Cherry Red)
På tre CD samlas Shoes tre klassiska powerpopalbum kompletterade med ett tjugotal b-sidor, demos och outtakes, och den som vill veta mer om var The Posies kom ifrån hittar svaren här.
Missa inte heller vinylreleaserna av Jeff Buckleys Sketches for My Sweetheart the Drunk med strålande produktion av Tom Verlaine, eller den utmärkta Patti Smith-retrospektiven Outside Society (båda Sony Legacy).
