”Det tycks mig som att allt vackert i denna värld fastnar i de nät vi spinner innan det når oss”. Orden sägs i filmen Sommar utan vår av lärarinnan Nuray som fått sitt ena ben bortsprängt då självmordsbombare orsakade en explosion i hennes skola. Och de sätter fingret på filmens huvudperson Samets problem.
Samet är lärare i en liten by i Anatolien i Turkiet men ska efter fyra år där snart få bli omplacerad och hoppas då få flytta till Istanbul. I skolan där han är bildlärare är hans elev Sevim hans stora glädje och han köper presenter till henne och kan inte låta bli att ge henne frågan för ofta i klassrummet. När andra lärare beslagtar ett kärleksbrev som Sevim skrivit och Samet ljuger för Sevim om att han rivit sönder det skapar det dock en spricka i deras relation.
Och när han introducerar Nuray för sin kompis Kenan och inser att hon föredrar Kenan över honom själv och att de båda träffas i smyg utan honom blir han som besatt av att ställa sig i vägen för deras relation, trots att han presenterade dem för varandra för att han själv inte var intresserad av Nuray.
Sommar utan vår är en väldigt vacker film. Utan förskönande eller överdrifter ger den oss en naken helkroppsbild av en den makt- och riktningsslöse mannens desperation. Det är lätt att tänka på Hjalmar Söderbergs ord: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Precis så agerar Samet.
Och det är intressant att följa en huvudperson som hela tiden förstör för andra och sig själv men som också blir konfronterad om vad det egentligen är som driver honom. Dialogen är en njutning och för tankarna till maktkamper hos Victoria Benedictsson, Bergman, Strindberg och Shakespeare. Merve Dizdar är fantastisk som den genomskådande Nuray och om filmen visar något så är det kanske sanningen i orden att ”där det finns makt kan det inte också finnas kärlek”.
