Filosofen Hannah Arendt menade med sin bok ”Den banala ondskan” att en av nazisternas större arkitekter Adolf Eichmann var en plikttrogen byråkrat snarare än en fullblodsnazist. På liknande sätt förväntar man sig först att den sanna berättelsen om Stella Goldschlag, en judinna som angav andra judar för att klara sig undan deportation till förintelselägren, kommer visa på ett monster. Men Paula Beer i huvudrollen gör Stella till en söt, nyfiken ung och oskuldsfull kvinna som med sin stil och sätt är som hämtad från 40-talet.
Berättelsen bygger upp Goldschag som en glad jazzsångerska fram till nazisternas maktövertagande och sedan hennes uppdrag som angivare åt Gestapo. Men vem Stella Goldschlag var och hur hon själv upplevde sitt grymma svek framkommer inte. Tvärtom framstår hon snarare som ett offer för omständigheterna. Och så kanske det var. I verkligheten finns dock uppgifter på att hon senare konverterade till kristendomen och var uttalad antisemit. Att många människor gjorde oförlåtliga saker under nazisternas styre är välkänt och drivkraften bakom detta hade sina olika orsaker. Hur nazisterna kunde övertyga andra att begå brott mot den judiska befolkningen är ett outtömligt ämne och en historia som bör berättas.
Nu blir dock Stella endast en manipulativ, skrämd ung kvinna. Hennes livshistoria känns också mer som en teveserie i sitt berättande, i synnerhet med den överlag enkla karaktärsutvecklingen. Ja, krig och diktaturer får människor att begå grymheter. Men varför inte gå in på djupet.
