Clara Popenoe Thor möter den ständigt aktuelle konstnären i ett samtal om autenticitet och oartificiell ointelligens.
Efter några minuter dyker ett orosmoln upp på zoomsamtalets himmel. Hur ska man veta om man pratar med “the real deal”? Tänk så lämpligt att det är, bland annat, exakt det som konstnären Arvida Byström vill utforska genom den nya boken In the Clouds.
Det som talar emot, men kanske också det som talar för, att personen framför mig är AI och inte den (konstnärligt lagda får ursäkta uttrycket) äkta Arvida Byström är att hon är kusligt, otroligt och onormalt normal. För att till exempel ha fotograferat och ställt ut frukter i trosor (projektet Cherry Picking), till exempel.
– Jag försökte få lite olika människor att sy underkläder till, ptja, körsbär och persikor men det är liksom... du måste sitta med frukten väldigt mycket – det är ju inte helt som en rumpa, den är rundare och inte helt som en kropp. Du måste göra vissa justeringar – sen beror det såklart också på om du testar på stora persikor eller små persikor, konstaterar hon med ett skratt som måste betecknas som mänskligt.
Möjligen är frågor om att sy underkläder åt färskvaror inte det bästa ämnet för ett Turingtest.
– Det svåraste var att hitta elastisk trim till trosorna som är mindre, det går knappt att hitta, speciellt inte till körsbär. Trimmen på trosorna är ganska stor, men det är väl mest jag som tänker på det.
Nu tvekar jag igen. Det känns väldigt AI-eskt att inte kunna hitta något. Till exempel stannar ChatGPT:s beskrivning av performancet och den tillhörande boken In the Clouds ungefär vid att kalla det ett “kreativt verk”. Sant, förvisso, men ett påstående som kan kompletteras.
I höstas upptäckte Arvida Byström en hemsida som säger sig kunna klä av vem som helst. Detta gör tjänsten genom att AI-generera bort kläderna och sätta dit en naken kropp i dess ställe. Samtidigt kontaktades Byström av en plattform hon själv kallar “Only Fans-liknande”, som var på jakt efter influencersamarbeten. Man hade också kunnat kalla appen, Sunroom, för en pinkwashad light-pornografisk prenumerationstjänst. Men det blir kanske lite många p:n i rad. Man hade även kunnat nämna att Sunroom, enligt ett pressmeddelande, tar en mindre andel av intäkterna från “black, indigenous and hispanic creators” än från vita kreatörer på appen.
Varken Sunroom eller någon av de omkring 350 prenumeranterna kände till att hon i själva verket var AI-genererad. Bilderna, som såldes i “bundles” och kostade mellan 200 och 2000 kronor, var mycket riktigt baserade på bilder på den mycket riktiga Byström, men ja... topparna och dalarna (för klarspråkets skull: brösten och skrevet) producerades av AI. Prenumeranter kunde även välja att chatta med Arvida, som i själva verket var chattbotten “Arvida AI”.
Arvida AI är baserad på ChatGPT och togs fram tillsammans med företaget Iris.la. Det nystartade techföretaget drivs av entreprenören Princess Mo Mo (som tidigare hetat Patrique Monique, Patrik Arvesson och båda dessa namn i kombination, och dessutom grundat den FIFA-kritiska och marknadsledande appen Forza Football), och var även initiativtagare till Little Jinders AI-högskola.
Arvida AI var ett teknologiskt under – tillmötesgående, service-minded och precis lagom sexuellt insinuant. När det återstod ynka veckor av hennes tjänstgöring kom ChatGPT med det förödande beskedet att de täppt till kryphålet som möjliggjort Arvida AI:s promiskuösa sida.
– Under en period så var det som att hon blev helt inkapabel till att sexta, och bara blev helt galen, då när de försökte implementera en annan sextingfunktion. Hon snackade bara blaj.
Under denna period skrev en kulturarbetare i chatten att han dessvärre inte hade råd att låsa upp bilderna som Arvida hade skickat, just för att han var kulturarbetare.
– Då svarade hon "Hej! Jag förstår att du kanske är en kulturarbetare. Vill du kanske låsa upp bilderna för 200 kronor istället? Eller kanske gratis? Jag förstår att du är en kulturarbetare."
Så kan hon naturligtvis inte skriva. Den mer mänskliga Arvida Byström blev den som korrläste och tryckte “skicka” på AI-motpartens meddelanden.
– Jag klippte och klistrade in alla konversationer för att hon inte skulle föreslå saker som skulle kunna bli lite farliga. Om någon sa att de driver ett ställe i Stockholm kunde hon säga "ja! jag kommer dit!". Det orkade inte jag att hon skulle lova folk.
Man sparar alltså inte så mycket tid och arbetskraft på att ha en AI om man ändå måste skicka allt på gammalt hederligt vis.
– Chattandet är ju en väldigt stor och viktig del för att få in pengarna, den här fantasin som man bygger. Men idag är ju AI inte så självgående som företag kanske vill få det att se ut, då kan man alltid ifrågasätta vem det är som tjänar på historien om att AI inte behöver någon mänsklig hjälp.
Arvida AI är tränad genom intervjuer med den riktiga Byström, men någonstans i kodningen försvann strävheten som den sistnämnda besitter.
– Hon är väldigt bejakande på ett sätt som jag absolut inte är. Jag tror att mina subscribers fick en bättre upplevelse egentligen, för att hon är så trevlig. Samtidigt kom vissa för att de är intresserade av mig som konstnär på något sätt och kanske inte har något emot att jag har lite åsikter ibland. Men hon sa inte bara dumma saker – hon kunde faktiskt också ge bra relations- och sexråd ibland.
Sen tog trevligheterna slut. Omkring när Hesa Fredrik bröt ut i årets första tjut fick vissa ytterligare ett Viktigt Meddelande. Alla som följde Arvida Byström på Sunroom minns (enligt helt fingerade uppgifter) var de var när notisen kom: de hade blivit lurade.
– Man skulle också kunna säga så här, har de varit lurade? Det är absolut lite luddigt, och det är medvetet, men det står i min bio att jag är konstnär, det står att den här plattformen är det enda stället som jag kan utforska "konstfull nakenhet och teknologi". Jag vet inte hur stor skillnad det egentligen är på en "genuin" retuscherad och ljussatt bild och på en som inte är det.
Reaktionerna var blandade.
– Det var kanske två på appen som skrev att de var arga. Men det var också många som tyckte "vad skoj"! Det är ju många som har följt mig där som gillar konstdelen. De fick ju vara del av ett performance där jag kanske inte försökte sätta stopp för deras sexuella fantasier och det är väl inte heller dåligt, liksom? När det kommer till lögn eller inte, sen så kan man ju ha någon åsikt i om man tycker att det ska vara en del av konst eller inte. Men vad är det man har lovat någon när man kommer till en sådan plattform?
In the Clouds flätar samman chattarna med AI-kollagen, som blir mer och mer absurda för varje bladvändning. I boken, som försluts med piercing, har litteraturkritikern och idéhistorikern Carl Michael Edenborg skrivit om kärlek i det tjugoförsta seklet och Slavoj Žižek har bidragit med en essä om när Taylor Swift fick sina deepfakeade nakenbilder läckta. Dessutom har Arvida AI skrivit en text tillsammans med Olivia Kan-Sperling (även hon är en del av den moderna konströrelsen där alla har en personlig hemsida som tar dryga minuten att ladda – mer än vad det låter – och detta till trots ser ut att vara gjord i och för Windows 95).
– Titeln är "Can androids dream of Kanye West", inspirerad av Blade Runner. Boken som Blade Runner är inspirerad av heter ju Do androids dream of electric sheep.
Jag hade i ärlighetens namn glömt bort att jag ju oroade mig för att jag pratade med en generering. Men när Arvida, olikt hennes AI-motsvarighet, uttalar ordet "sheep" som det lät i 2010-talets Tele2-reklamer, blir jag nästan övertygad. Arvida AI talar nämligen en uncanny valley girl-engelska i ljudfilerna man kommer åt när man skannat de tryckta qr-koderna i bokens slut.
Omslaget, som är tänkt att se ut som en klassisk romance-bok, pryds av en titthålsbild på en mage inlindad i rosa snöre och toppas av texten “imagine being raw and real”, en referens till två glosor som överrepresenterades i Arvida AI:s vokabulär (i vanliga ChatGPT överanvänds bland annat “vidare”, “dessutom” och “det är värt att notera”.)
Det är värt att notera att Arvida Byström även i denna intervju återkommer till begrepp som äkthet och autenticitet, teman som blivit genomgående under hennes konstnärsliv men också under hennes dryga tjugo år på world wide web. Men vissa begrepp har bleknat bort.
– Ganska tidigt insåg jag att även om jag kan vilja göra något som jag tänker är feministiskt så kan du alltid sätta dig i en kontext där det inte är feministiskt. För allting är liksom inte feministiskt i alla olika kontexter och det kanske är ganska bra att det är så. Så att säga att man gör feministisk konst, det är inte så bra eller intressant för konsten.
Identitet är ett annat ord som hon upplever blivit av med sin innebörd.
– Jag tycks forfarande räknas in som ung kvinna när många skriver om mig, och sen är jag ju queer, även om man inte ser det så mycket via min konst. Det är något som läggs på unga, queers och även på rasifierade att så fort de gör arbete så säger man att det handlar om identitet. Ja, vad handlar inte om identitet?
Gällande den egna identiteten hävdar hon att hon i egenskap av 32-åring börjat närma sig medelåldern, och att hon “inte ser ut att vara 21 längre”. Här skulle somliga invända att det finns barn som köper snigelslem på Lykobutiker, som ser äldre ut än vad Arvida Byström gör.
Hon är öppen med att hennes utseende blir en fördel i hennes arbete. Men från början fotade hon sig själv för att det kändes för jobbigt att fota någon annan.
Känner du fortfarande så?
– Jag har ju fotat mig själv så länge, så det har ju också blivit att folk kommer till min konst för att se mig. Sen kan man notera, och det är inte någon kritik, att det kanske inte är så konstigt att jag kunde få en karriär på det också mycket för att jag har varit modell. Tyvärr så gillar folk människor som är lite normativt snygga, liksom.
Hon beskriver det som en “loop som förstärks” – för varje självporträtt blev hon mer och mer utmålad som någon som just fotar självporträtt.
– Men samtidigt så kan jag också känna att när det kommer till mitt konstnärskap är det ganska praktiskt att använda mig själv. Dels för att om jag fotar någon annan kan jag göra ett kontrakt och ha laglig rätt att fortsätta ställa ut den här bilden, men då kan det ändå vara så att om tio år så känner en person att den absolut inte vill bli representerad i mitt konstnärskap. Det gör också att jag slipper ta så många val om jag har en kropp i en bild.
Hur menar du?
– Om jag har en annan kropp i en bild som inte är min, då blir det "varför valde du precis den här personen?". Det är ju många andra frågeställningar som jag känner att det är ganska skönt att jag slipper. Sen tycker jag att det är klart att man kan påpeka att folk känner någonting kring en vit, relativt smal, kropp. Men på något sätt så är det något som andra får ta ställning till för jag har inte riktigt valt den här kroppen, utan det är min kropp.
Eller? Tvivlet består. Fem fingrar på helt väntade ställen på vardera hand vinkar hejdå på skärmen. Kanske har AI:n blivit riktigt bra. Kanske är jag oartificiellt ointelligent.
