Foto: Daniel Stigefelt.

Sabina Ddumba: "Jag hade inte haft en chans om jag hade varit en liten mes"

17:07 22 Aug 2016

Sabina Ddumba har bara fyra släppta singlar, men trots (eller på grund av?) det ett genomslag som många andra svenska artister bara kan drömma om. Inför releasen av sitt debutalbum pratar hon med Karin Londré om att behålla lugnet i en karriär som snurrar allt snabbare. 

Det är högsommar i Stockholm, vi sitter på Hotel Rivals uteservering och kvällen innan har Beyoncé knockat Friends Arena med sin Formation World Tour.
– När publiken skrek för att LED-skärmen snurrade – då visste man att det skulle bli sinnessjukt, säger Sabina Ddumba medan hon smörjer in sig med body lotion från den största burk jag någonsin har sett. Om ett par månader ska hon äntligen släppa sitt debutalbum, men när vi ses har skivan varken titel eller releasedatum. Det är dock inget som verkar stressa artisten själv. Nästan två och ett halvt år har gått sedan hon släppte sin debutsingel Scarred For Life, och resan fram till den färdiga skivan har hela tiden fått ta den tid som behövs.
– Jag tror att jag har vunnit på att det tagit tid, för saker och ting har fått mogna och jag har sluppit stressa. Det tar tid att göra bra saker, och man måste hålla på tills man på riktigt känner att “nu är jag klar”.

Det är ju inte ovanligt att man trycker ut album som inte riktigt håller måttet, just för att en artist fått en hit eller två och man vill rida på den vågen.
– Precis. Men jag är alltid väldigt tydlig med att det är jag som gör musiken, det är jag som måste stå för det här sen. Ingen kan stressa mig, för det är jag och ingen annan som får ta ansvaret om det sker misstag.

Så du blir inte stressad av att veta att så många människor väntar på och längtar efter skivan?
– Jag vet om att folk förväntar sig jättemycket av mig, men jag försöker att inte tänka på det. Jag stannar sällan upp och reflekterar. Eller, jag gör det ibland, men inte efter varje steg. Då blir det lättare att koppla bort alla andras känslor och åsikter.


 

"Jag visste att om jag bara bestämde mig för något så skulle jag bli bra på det"

I skrivande stund har Sabina Ddumbas Not Too Young över 29 miljoner lyssningar på Spotify, och hon var en given vinnare när såväl Grammisgalan som P3 Guld skulle prisa 2015 års nykomling. Det epitetet stämmer förvisso in på henne som soloartist, men hon är knappast en nykomling i musikbranschen i stort. Hon har lånat ut sin röst till ett antal olika sammanhang – det är Sabina som sjunger refrängen på Katy Perrys Walking On Air, som femtonåring började hon köra åt Jenny Wilson, och det är hennes röst du hör på Mohammed Alis Rapstjärna. Men trots att hon kanske inledde sin karriär i bakgrunden var hon aldrig orolig över att ta steget fram till mitten av scenen.
– Jag har alltid varit bekväm med att stå på scen och sjunga, har aldrig tyckt att det varit läskigt eller känts konstigt. Om någon sagt till mig att sjunga solo har jag alltid bara sagt ”okej!” och inte tänkt så mycket mer på det. Jag minns inte riktigt hur övergången från att köra till att vara solo gick till. Det bara blev så.

Men var ditt mål att bli soloartist?
– Nej, det var aldrig något mål. Det är mer som att det som händer händer, och händer inte det så händer något annat. Får jag en fot in kommer jag kötta, såklart, det är inte som att jag står och väntar på att någon ska göra något åt mig, men går det inte så går det inte. Jag vill absolut inte göra något annat än det här jag gör just nu, men jag vet inte heller alls vad som kommer hända i framtiden. Jag är beredd på allting. Jag hoppas på det bästa men är beredd på smällar.

Hon har uppenbarligen distans till sin framgång. Jag har nog aldrig träffat en artist som har känts så genuint lugn, hennes trygghet är ingen fasad. Men så har hon också byggt sin magkänsla och stabilitet sen barndomen.
– När jag var liten var det... ganska rörigt. Och jag tyckte det var jobbigt att det var rörigt, så jag var tvungen att vara stabil. Att vara stadig.

Sabina Ddumba är uppvuxen i Fisksätra tillsammans med sin pappa och sju syskon, varav fem är äldre. Det fanns helt enkelt inte utrymme att vara osäker, åtminstone inte om man ville vara med och bestämma själv.
– Jag var tvungen att känna mig trygg och säker i mig själv. Jag hade inte haft en chans om jag hade varit en liten mes, så jag lärde mig tidigt att stå på mig och det är jag väldigt tacksam för. Jag lärde mig 
att göra det jag ville och att lita på att jag vet vad som känns bra för mig.

Hon kommer inte från en musikfamilj, men insåg tidigt att hon kunde sjunga. Vid fjorton års ålder gick hon med i Tensta Gospel Choir, som blivit Sveriges kanske främsta produktionsfabrik av popstjärnor. Lykke Li har varit medlem, Elias, Zhala och Mapei likaså. Men för Sabina var det ändå inte självklart att det var just sången som skulle bli hennes liv. Hon höll på med så många olika saker, och hade svårt att veta vad hon skulle fokusera på.
– Jag höll på med fotboll, dans, basket och sång. Antingen skulle jag bli fotbollsproffs eller basketproffs eller dansare eller... Jag kunde tänka mig att göra så mycket. Det fanns aldrig bara en grej.

Det låter i alla fall som du planerade att bli bäst på något?
– Jag visste att om jag bara bestämmer mig för något så kommer jag bli bra på det.

Trots den inneboende tryggheten började Sabina Ddumba i ung ålder jämföra sig med andra sångerskor. Hon visste att hon var bra, men var hon lika bra som de allra bästa? Hon började tvivla på om hennes talang verkligen räckte till. Men så, när hennes sång hade börjat uppmärksammas ordentligt av omvärl- den, tog hon sig an de negativa tankarna på ett sätt som verkar fungera än idag. Hon tog helt enkelt beslutet att tänka på ett annat sätt.
– Jag bestämde mig för att sluta jämföra mig med andra. Jag kommer aldrig kunna bli någon annan och jag kommer aldrig kunna se ut som någon annan, jag måste acceptera det. Så jag gjorde det och tänkte ”okej, vad gör jag härifrån?”.

Hur gammal var du då?
– Tretton, fjorton, kanske.

Vilken tidig ålder att komma till den typen av insikt, ändå.
– Ja, absolut. Men jag får återfall ibland och blir osäker igen. Den typen av tankar snurrar hela tiden, såklart.

Hur håller du de tankarna i schack idag?
– Jag måste få tänka lite så, bara jag inte stannar i det för länge. Jag tror inte på att skjuta undan vissa känslor, utan jag får känna det jag känner. Är det negativa känslor eller tankar brukar jag tillåta mig själv att ha dem en viss period, för jag måste också sluta försöka vara glad hela tiden. Det är omöjligt att vara det. Det finns inga toppar om det inte finns dalar, jag måste få må jättebra och jag måste få må jättedåligt.

Hon berättar att hon haft perioder när hon tryckt undan alla negativa känslor, och levt ett så intensivt socialt liv att det skadade henne i förlängningen. Hon tillbringade hela utekvällar med att hälsa på och vara trevligast i världen mot alla hon mötte, men när hon kom hem kände hon inget annat än tomhet.
– Jag visste inte vilka som var mina änner eftersom allt var så ytligt. Folk vill umgås med en för att de tänker att man är någon, och jag insåg att jag var tvungen att sluta göra massor av saker för alla andra och börja sätta mig själv först. Det var bara en sådan insikt, jag tänkte: ”nej, nej, nej, nej, jag måste avbryta det här”.

Så hon tog sig an problemet på sitt sedvanliga analyserande sätt. Vad var det egentligen som var viktigt på riktigt? Hon kom fram till att det som egentligen spelade någon roll var familjen, ett fåtal vänner och pojkvännen Rikard, som hon fortfarande är tillsammans med men var nykär i då. Eller som Sabina säger: “Superkär, alltså helt sjukt kär”. Det var i samband med att hon tog beslutet att fokusera på de människor som faktiskt brydde sig om henne som debutsingeln Scarred For Life skulle släppas. På ytan är låten en skildring av ett mörkt avslut på en kärleksrelation mellan två personer. För artisten bakom låten berättar den dock en lite annorlunda historia.
– För mig handlar den om två saker, dels om min kompis men också om min relation till mig själv. Den handlar om hur många gånger jag fuckat upp mig själv – andra människor är inte alltid anledningen till att du mår dåligt. Den var viktig för den fick mig att inse att, ja, I did myself wrong. Och jag sa förlåt till mig själv och gick ur det med det. Den låten avslutade ett kapitel för mig.

Det är nog just det där som är styrkan i hennes låtar – de bygger på människans mest basala men absolut största och viktigaste känslor, som kärlek, svek och sorg. Och de är så nära, ärliga och enkla att du lätt kan applicera dina egna historier på Sabina Ddumbas röst. Vad är, i dina ögon, genomgående för allt du gör musikaliskt?
– Att jag är mänsklig. Många skriver låtar om mänskliga saker, men skapar ändå en distans mellan sig och lyssnarna. Jag försöker inte komplicera så mycket. Om man börjar tänka för mycket, det är då man skapar det där glappet. Och det vill inte jag.

Sabina Ddumbas debutskiva Homeward Bound finns ute nu. 

Läs även: "Sabina Ddumba följer ingen röd tråd" samt "Vilka är Tensta Gospel Choir?".

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2016.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!