Min mormor sa alltid att hon åt bacon första gången redan på båten över till Sverige. Hon trodde att en blixt skulle slå ned i huvudet på henne när hon tog första tuggan. På något sätt måste hon gått på Reddit-myten om bacons totala förträfflighet redan 1945, för denna rädsla hindrade henne uppenbarligen inte från att tugga gris redan på Nordsjön. Sådär, på en sekund, hade hon lämnat sin ungdoms judiska mathållning bakom sig.
Min familj är så sekulär som man kan vara. Jag har ätit shabbat-middag kanske två gånger, varit i judiska församlingen i Göteborg exakt en gång, när mormor fyllde år 80 åkte vi allihopa till Israel och jag har väl tuggat på ett eller två matzabröd i mina dagar. Men vi är inte det minsta troende, vi firar inga högtider och vi äter exakt precis vad vi vill när vi vill. När mormor dog (OBS ej av blixt i huvudet) var vi tvungna att googla “judisk begravning”, och landade sedan i ett kristet upplägg, med inslag av judiska sorgeböner. Men trots det är jag judinna och jag kommer få judiska barn.
“Men det är ju bara att vi inte berättar för någon att de är judar?”, säger min kille när jag försöker prata om just det där – att när viƒ väl får barn kommer de vara judar, och det i ett samhälle där rasister och nazister inte längre känner ett behov av att gömma sig på kammaren, utan stolt deklarerar sina åsikter offentligt. Jag tänker mycket på det just nu, och det beror nog på två saker: 1. Det känns inte allt för avlägset att få barn då jag plötsligt blivit “vuxen” och 2. Nazister traskar på våra gator, rasister sitter i Riksdagen och Göteborgs synagoga utsätts för brandattentat.
Det här med judisk identitet utan judisk religion eller ens judisk kultur, är krångligt. Jag förstår att man inte förstår att jag ser det som en del av mig. Men jag minns när jag som barn insåg att min släkt hade sin plats i världshistorien – ansikten på bilder från koncentrationsläger var inte bara vem som helst, det kunde, rent tekniskt sett, vara mina släktingar jag såg. Det var en märklig upplevelse, och det gjorde något med mig. Jag läste Anne Franks Dagbok som barn, och kände ett släktskap – min pappa pratade om hur lika vi var och jag tyckte också om att skriva. Och så var jag ju judinna. Dock i Partille sent 90-tal, och inte i Amsterdam på 30-talet, men för mig gick det tydliga band från mig till världshistorien och jag minns att jag berättade om det för alla som ville (och eventuellt inte ville) höra.
Det är en lyx att kunna välja om ens ursprung ska synas, och jag, till skillnad från många andra, har den lyxen. Oftast tror folk att jag är från Spanien eller Italien. Nästan ingen gissar att det är östeuropeisk judisk bakgrund som gjort att jag ser ut som jag gör. Mitt efternamn är inte heller judiskt. Jag kan välja att rasifiera mig själv i andras ögon, och det är inget självklart val när synagogor runt om i Sverige attackeras och judiska gravplatser skändas.
Nej, jag har aldrig varit så ambivalent inställd till min judiskhet som jag är just nu. En del av mig vill sluta prata om den, och definitivt inte skriva om den, av någon slags rädsla för nutiden och framför allt, framtiden. En annan del av mig vill lära mig allt, bära Davidsstjärna och fira chanukka för första gången någonsin. För jag blir rasande av tanken att på att en del av min och mina ofödda barns identitet ska tas ifrån oss. Att någon ska beröva mig delar av mitt ursprung, innan jag själv ens hunnit utforska dem.
