Sista dagen av Way Out West påminner oss återigen om hur kasst närminne stockholmare har när det regnar. Två dagar Magaluf-väder följt av en regnig dag och plötsligt “regnar det alltid i Göteborg”.
Vad stockholmare inte förstår är att Göteborg under Way Out West-helgen inte är Göteborg. Det är lika mycket Göteborg som undertecknade är cromagnon-människor, alltså bara lite. Dessutom – hamnar en stockholmare på ett dåligt uteställe så är Göteborg världens sämsta stad. Tips: Gå till ett bra ställe. Vi har också gått av tåget i Stockholm och hamnat på E-types vikingakrog, men bara för det trodde vi inte att hela stan dricker öl ur yak-horn. Men asagudarna ska veta att det är riktigt sketväder när vi går in på festivalen dag tre.
Spaning om kläder: det går inte att vinna på Way Out West. Klär man upp sig är man en stropp som har heals och.. chaps från Back (?) på festival. Men å andra sidan – klär man sig för att på riktigt “göra festival” blir känslan “dude… vi är i Slottsskogen, du är inte Bear Grylls på Discovery channel och kommer inte behöva strypa en landgående rocka mellan skinkorna och steka den över en varm källa.”
Vi går in på vippen som i år är större än resten av festivalområdet (överdrift för effekt). Alla är där och det har ju sina för och nackdelar. Varför pratas det inte mer om de risker som kommer med ett VIP-armband? En polare berättade om förra året när han hamnade i bajjamajjan bredvid Alexander Skarsgårds och hörde honom skita lungorna ur sig. Hur ska han kunna ta Tarzan på allvar efter det?
Ute på området spelas det komplex lounge-techno till och med i Findus tält men på vippen är det som en reenactement av Grabbarna Grus 2004 med de rövigaste partyhitsen och dans på borden. Det är härligt att se att det faktiskt inte finns nåt fint folk egentligen. Alla gillar ju drink i hink och den där gasolina-låten egentligen, även om de låtsas att de älskar Feist och förstår nya säsongen av Twin Peaks.
Världens sötaste människa Madi Banja spelar på “Gården”-scenen och han är världsbäst. Han röst låter autotunad även utan autotune så med är det en oerhört maxad upplevelse. Synd att ingen på vippen bryr sig utan alla snappar en pliktskyldigt och inväntar bättre tider (läs: mera GASOLINA).
Sen lämnar vi vippen för vilka tror vi att vi är egentligen… Stakka Bo eller?! Istället går vi ut på området, där det är tydligt att himlen har hållit sig vidöppen under hela dagen och att varken gul regnjacka eller Joel Ighes babysim-solisar (även kallade “kejsarens nya solglasögon”) kunnat hjälpa sina bärare.
Vi tittar på Stor som bara har blivit större sedan han lämnade Redline bakom sig. Harrejävlar vilken pondus, vilken stämma, vilken poet han är. Han har släpat dit Under Broarna-statyn som är ärligt fläbbig. Gör man en staty av sig själv vill man ju knacka in åtta magrutor och biceps stora som kanoter? Spelningen blir i alla fall en underbar hitkavalkad med hela avgångsklassen från 2010: Ison och Fille, Cherrie och Linda Para (som vi alla vet har hon drömmar om att kallas så).
Sedan är det dags för det alla tror att dom har längtat efter. Britney Spears för folk med högskolepoäng: Lana Del Rey. Det är precis så svalt, stilfullt och snyggt som man förväntat sig. Scenen är inredd som Twin Peaks och allting låter exakt som på skivan och hon vankar av och ann och lajvar blasé eller bara benzo. Det är i ärlighetens namn mördande tråkigt. Hennes persona är så skir att hon nästan är i det där goa djupsömn-stadiet. Alla låtar glider in i varandra och man längtar in på vippen igen där Ooa hela natten alltid lurar runt hörnet.
Istället går vi till Sjuans och köper alla djur mellan Partille och Kungsbacka i bröd, för mat gör en aldrig besviken: man blir mätt varje gång.
Så. Nu kan ni dra åt helvete så syns vi om ett år. Ni tar med er era trötta spaningar om hur Göteborg är, så tar vi med vår brinnande kränkthet.
/Karin Londré och Marcus Berggren
