Sabina Ddumba följer ingen röd tråd

Från Tensta Gospel Choir till Mohammad Ali, Jenny Wilson och Katy Perry. Sabina Ddumbas artistskap genomsyras av kontraster, både i samarbeten och texter. Sanna Berg träffade det omskrivna stjärnskottet och pratade om hennes rapalterego, övermänskliga artister och vikten av att vara sansad. 

När körledaren i Tensta Gospel Choir inte kunde ta ett sångjobb med producenten Klas Åhlund fick 21-åriga Sabina Ddumba från Fisksätra i Stockholm av en slump hoppa in. Hon skulle sjunga en refräng till, enligt Åhlund, en ”Katy Perry-låt” och Sabina tolkade det självklart som en Katy Perry-aktig låt. En tid senare såg hon chockat hur Perry uppträdde på Saturday Night Live med Walking On Air med Sabinas egen stämma på. Samtidigt klättrade låten på amerikanska Billboardlistan.

Utöver den smått ökända Katy Perry-historien har Sabina hunnit med mycket trots sin unga ålder. Hon har jobbat med en rad svenska artister som Mohammed Ali, Adam Kanyama och Lorentz & Sakarias samt körat för Jenny Wilson. När jag träffar henne är hon nyss hemkommen från Lanzarote, där hon spelat in videon till nya singeln Effortless, en glad soullåt som beskriver en lycklig och självklar kärlek, så given att ingen ansträngning krävs. Låten är resultatet av ett samarbete med producenten Michael Angelo och låtskrivaren Ali Tennant, bägge baserade i London. Refrängen är mäktig och starka körer för tankarna till Sabinas rötter i Tensta Gospel Choir. 

Din debutsingel Scarred For Life handlar om att ha blivit väldigt sårad i en relation, det är ganska stor kontrast jämfört med lyckliga Effortless.
– Definitivt stor kontrast, men livet behöver inga övergångar. Ibland mår du fett kefft och andra dagar är du världens lyckligaste. Det känns som många varit rädda för kontraster inom musik och alltid strävat efter en röd tråd, en story, men jag känner att den röda tråden för mig är livet, verkligheten.

För Sabina är det viktigt att musiken känns rätt i stunden. Då blir kontrasterna inte farliga, snarare naturliga.
– När jag gjorde Scarred For Life var jag singel, inte alls miserabel men hade på något sätt enklare att relatera till låtens situation. Sen blev jag kär vilket väckte en helt annan känsla. Därför känns det skönt nu, jag gör inte låtar bara för att, utan av en anledning.
Ett år har hunnit gå mellan debuten Scarred For Life och nya singeln Effortless, men Sabina har inte legat på latsidan. Hon har jobbat i både London och Los Angeles, och har konfronterats med ett annat tempo i skapandeprocessen.
– Jag har lärt mig jättemycket. Det är nyttigt att se hur folk jobbar utanför min lilla stad. Det är stor skillnad, allt ska gå fortare där. Jag är en sådan person som kan sitta idag och tycka att jag borde gjort om en låt jag spelade in för sex månader sedan. I Los Angeles lärde jag mig acceptera att jag gör mitt bästa i stunden.

Att Sabina hörts på Katy Perry-låten har uppmärksammats en hel del, men hon har tagit uppståndelsen med ro. Hon beskriver sig själv som svårimponerad, enda gången hon blivit riktigt starstruck var på en konsert med favoritartisten Lauryn Hill. Överdriven personkult kring musiker har hon svårt för.
– Folk ser vissa artister som övermänskliga, det kan jag bli lite less på. Alla stora artister är människor som börjat på noll och tagit sig dit de är nu. Jag tror den inställningen hjälpt mig att inte vara rädd för att göra det jag gör. Jag har fått inställningen från pappa, han har alltid sagt ”alla kämpar, livet är ingen dans på rosor, ingen kommer servera något till dig”. Jag tror det är sunt för mig att tänka så, det gör mig sansad och lugn. Man behöver vara sansad om man ska göra det här.

Du är en artist som folk haft ögonen på i ganska många år, men samtidigt verkar du ha tagit det rätt lugnt.
– Jag ser inte mig själv som en artist. Egentligen är jag det, men det känns så labelat, jag kan fråga mig ”vadå, har folk väntat?”. Jag har inte känt stress för jag har inte tänkt ”jag är en artist som måste släppa någonting”. 

Det låter skönt!
– Ja, men jag har också känt av att folk har jättehöga förväntningar, och då kan jag inte bara släppa för att släppa, utan måste vara helt säker när jag tar steget.

Du chockade många på Latin Kings-hyllningskonserten förra året när det visade sig att du även kan rappa. Kommer vi få höra någon mer rap från dig?
– Haha! Ja, någon gång. Jag måste lära mig att ta mig själv på allvar, jag har bara rappat på skoj. Det tog tid för mig att acceptera och lära känna min sångröst. Jag måste gå igenom samma process med rap. Jag har stor respekt för människor som verkligen kan rappa, så jag vill inte göra något halvdant. När jag rappar blir jag ett alterego. Man kan bli så trött på sig själv, och genom att släppa fram en annan sida frisätts kreativitet. 

Känner du aldrig så när du sjunger?
– Nej, sången är alldeles för nära. Efter att jag sjungit känner jag lättnad och kan andas ut. Sången har varit  medicin, terapi, allt möjligt. Och rap är mer nöje, därför är det kul att ha båda grejerna i sig.

Vad har du planerat framöver?
– Jag tänker helst inte så långt framåt, jag kan lätt bli stressad. Jag fokuserar mer på en grej i taget. Jag är väldigt säker på att jag vill hålla på med musik, och jag är verkligen villig att kriga.

Effortless (Warner Music Sweden) finns ute nu.