betyg: 5 Lemonaden sveptes, beyhiven svärmade, det som skulle slayas slayades. Det var helt enkelt äntligen dags för Beyoncés The Formation World Tour att inta Friends Arena.
DJ:n som värmer upp publiken inför Queen B:s entré verkar trolla hela Friends. I vad som måste vara någon slags afterskipsykos betar hen av Wonderwall, någon låt av Red Hot Chili Peppers och Queens We Will Rock You i en rasande takt. Men det spelar ingen roll – för framför scenen står världens mest peppade dansgolv. Och de skriker bara en reklamfilm för Beyoncés klädmärke Ivy Park visas på storbildsskärmarna.
Någon gång strax efter halv nio börjar saker hända på scenen. Beys all-female band hittar sitt hörn. Och så inleds låten som världsturnén fått sitt namn från – black lives matter-verket Formation. Dansare med rejält bredbrättade hattar, som känns igen från såväl det visuella albumet Lemonade som från några av huvudpersonens starkaste röda mattan-looks, äntrar scen. När de intagit formation dyker Beyoncé upp ur en lucka i golvet. Och genast styr hon hela arenan med minsta vink. Inom loppet av en minut står det klart varför hon är en av världens absolut största artister. Kanske världens allra största.
Det är otroligt (välförtjänt) kaxigt att inleda spelningen med den största hiten från senaste skivan, men det råder förstås inga tvivel om att det finns låtar att ta av. Lemonade har som bekant en tydlig röd tråd rakt igenom, i låt efter låt får vi följa Bey i rollen som bedragen kvinna, men låtordningen från albumet är helt omkullkastad. Efter Formation får vi höra Sorry och publiken skriker med i textraden heard around the world: “You better call Becky with the good hair.” I den stunden är Beyoncés känslor allas känslor. Jävla, jävla Jay Z. Jävla, jävla vem-nu-Becky-är.
Vi bjuds på någon minuts a cappella-version av gamla hiten Irreplaceable, innan Bow Down avverkas, tätt följd av Who Run The World (Girls) – kanske en av få låtar i världen som nog gör sig allra bäst i arenaversion. “Ladies, do you run this mother...?!” skriker B och hennes fans svarar öronbedövande. Fast egentligen vet vi exakt vem som run this motherfucking world. Vi andra får bara vara glada att råka leva samtidigt.
På scen står en gigantisk ledskärm. Eller nej, det är liksom en gigantisk låda av gigantiska ledskärmar och det är otroligt snyggt. Utöver att Beyoncé och hennes dansare är rakt igenom drabbande är produktionen så storslagen som den kan bli. Publiken bjuds på fyrverkerier, eld och konfetti, men också på en scen i ständig förändring, just när man tror att man sett alla tricks dyker något nytt upp. Det är en perfekt avvägd show, när ett crescendo nåtts får vi alldeles lagom med tid att återhämta oss utan att tappa intresset.
Spelningen delas in i akter, och medan Beyoncé byter från en magisk leotardoutfit till en annan magisk leotardoutfit påminns vi om storheten med Lemonades visuella del. Klipp från filmen som släpptes på Tidal visas till allas glädje. Under en paus får vi bland annat se hemvideos från bröllopet med Jay Z och publiken fullständigt tappar det. Becky är som bortblåst, alla är återigen kära i paret som lärde världen vad “relationship goals” är. Och när Blue Ivy dyker upp på storbildsskärmarna gör det ont i öronen. Det är här det blir som tydligast att ingen balanserar så snyggt på gränsen mellan det publika och inbjudande och det privata och avskärmade som Beyoncé.
Låtarna byter emellanåt av varandra i ett onödigt högt tempo. Knappt har vi hunnit bli överlyckliga över en innan den är över och nästa tar vid. Många ägnas bara en vers och en refräng innan storslagna dansnummer tar vid. Till och med de som kommer från nya skivan spelas i miniformat. Dansaren Beyoncé är magisk, men sångerskan Beyoncé är out of this world. Istället för att låta dem dela lika på scentiden hade fokus gärna fått flyttas lite till den sistnämnda.
Inför kvällens sista akt blir en av scendelarna till plaskpool (det låter otroligt futtigt men är raka motsatsen), och början på slutet stavas Freedom framförd med vatten upp till smalbenen. Att se Beyoncé med tillhörande dansare göra den live medan vattnet stänker gör att jag skriker rakt ut. Det har jag i och för sig gjort löpande under kvällen, men det ögonblicket är något av det mäktigaste jag sett på en scen. När Destiny’s Childs anthem Survivor tar vid kan man inte annat än tappa det. Och sen tappar man det ännu mer, när första tonerna av Halo hörs, och Beyoncé sitter på knä i vatten mitt i sitt publikhav. Då är det tårar och goosebumps all around. Det är bara så himla synd att också den är alldeles för kort.
Bäst: Inledningen med Formation, Crazy In Love i mörk 50 Shades of Grey-tappning, den gigantiska produktionen, Hold Up, Drunk In Love, hela sista akten med vattenplaskandet. Beyoncé! Ja, det mesta helt enkelt.
Sämst: Att väldigt många låtar känns avhuggna och för korta. Och att Markus Larsson på Aftonbladet lyckades nämna rockumentären Spinal Tap i sin recension av spelningen. Men det är ju inte Beyoncés fel direkt.
Läs också: En guide till turerna kring Beyoncés Lemonade och Greta Thurfjells text "När jag lyssnar på Lemonade blir jag arg på min kille fast jag inte har någon."
