Way Out Wests andra dag bjuder på School of Rock, femkamp och kommunalt rave. Fast i supersexig kostym, förstås.
Disclaimer: Denna text kommer skrivas i vi-form. Ber om ursäkt för det, men vi är ett sånt där vidrigt par som inte kan göra nåt på egen hand. Inte ens skriva om festival kan vi göra på egen hand. Det är sorgligt egentligen.
Dagens första och främsta lärdom är som följer: Dogge Doggelito kan inte klockan. Det framkommer vid överlämning från vårt DJ:ande till hans gig på Hotell Nöjesguidens terrass, när han tror att det är 35 minuter mellan 14.10 och 15.00. Och vet ni varför Dogge Doggelito inte kan klockan? Jo, det är för att RAP ÄR TIDLÖST. Vet ni vad som inte är tidlöst? Jens Lekman. Han spelar 12.50 på lördag jävla morgon för att det är enda stunden på dagen som hans fans är vakna. Nu är vi igång, gubbar!
Har Way Out West blivit trevligare eller har man bara Bråvalla lite för färskt i minnet? Här ser ju allt ut som att klassens bästa open air-kollektiv slagit sig ihop med klassens bästa snickare – på ett gött sätt! RBMA-området har visserligen looken “kommunalt skogsrave”, men området på andra sidan dammen är fyra gånger så mysigt som vår lägenhet, om man hade fyllt den med scones och brittiska tanter. Supermysigt, alltså.
En annan mysig grej är Feist, som är alldeles underbar på Azalea-scenen. Hon är kanske något av en Norah Jones för människor med indie-ambitioner och uppblåst kulturellt kapital, men herregud – på ett gött sätt! Något mindre mysig är Ryan Adams, som backad av en vägg av förstärkare, ett gäng random tigrar (innan nån gubbe börjar gnälla, ja, han släppte en skiva för TIO år sedan som hette Easy Tiger, men det räcker inte) och en flying V-gitarr stolpar in på scen och frågar Slottsskogen om de är redo att rocka. Det är de inte. Sällan känns ett trött rockband så otroligt trött som på Way Out West. Idag är Ryan Adams en något sämre version av Jack Black i School of Rock.
Man kommer inte längre ifrån rövig tältfestival än området Höjden. Det är som en tjockmatta som alla de stockholmare som helgen till ära tvingats från Riche tryggt kan landa i. Här finns GT för 450 000 kr styck och Agrikultur kränger fyrarätters till folk som hatar musik men fått för sig att de tycker att festival är en skön grej. På ett gött sätt!
Problemet med Way Out West är inte att stället är dränkt i reklam, utan att det är dränkt i reklam skapad av folk som tycker att femkampen är det roligaste Liseberg har att erbjuda. Det ska kastas grej och skjutas stråle och gaddas ben och badas bollhav. I år är spexnivån högre än någonsin. Är det någon som berättat för chalmeristerna att det är såhär på Way Out West? Nej, TUR. De hade älskat den här skiten, men de får aldrig veta hur det är. Ni stockholmare vet inte det, men chalmerister sabbar allt.
The XX är tyvärr död musik för döda människor. Man fattar liksom lite varför folk gillar det, man fattar bara inte hur The XX själva orkar stå och lyssna på sig själva kväll ut och kväll in. Och här skulle vi bara vilja ta en paus för att be om ursäkt till Nöjesguidens allra trökigaste läsare.
Major Lazer är tyvärr på väg att bryta undertecknade duo i tu. Den ena (låt oss kalla henne “Karin”) tycker det är kanon, och den andra (låt oss kalla honom “jävla tönt”) tycker det låter som “bonnatrance”, detta eftersom han har en extremt snäv syn på kultur och inte har vett på att uppskatta skoj. Major Lazer är antagligen så nära kommersiell house-show Way Out West någonsin kommer, men det är också väldigt mycket mer. Det masspyskos (på ett gött sätt!), backad av eh, ja, bra låtar. Plus att konfetti, medlemmar i gigantiska badbollar och pyro är livet. Och så gästar Mø och så är det liksom klart.
/Karin Londré och Marcus Berggren
