Världens värsta människa.

Så var filmåret 2021

10:38 14 Dec 2021

Det är dags för Nöjesguidens årliga summering av filmåret som gått.

När detta författas har jag det nya House of Gucci-spektaklet purfärskt i minnet. Det var en speciell upplevelse att under tre timmar, till ljudet av århundradets mest malplacerade soundtrack, se Jared Leto och Al Pacino självupptaget misshandla familjen bakom det italienska modeimperiet. Livet och samtiden i sin ädlaste form! Vilken frossa vi haft i år – efter biomörkrets efterlängtade inbrott, och Sad-Afflecks förvandling till Glad-Affleck – avlöser efterlängtade filmpremiärer varandra likt Sveas ministrar.

På tal om Svea visar årets femtiotal inhemska långfilmspremiärer att det knappast råder någon brist på självförtroende i landet. Det ska gjutas nytt liv i gamla klassiker, och det finns en massa prisbelönta böcker, döda författare och levande fotbollspelare som Skarsgård-, Bergström-Nutley och Augustättlingarna fått sätta tänderna i. Alltmedan danska och norska spelfilmsmanus kammar hem priser. De svenska dokumentärerna håller emellertid likt tidigare år världsklass och visar på bredd, mognad och en kompromisslös förmåga att ta pulsen på samhället. 

Vänder man sig från spelfilmerna till kritiken blir man ännu tröttare. Ett urdrag ur ett av höstens livestreamade samtal om konstkritikens plats är illustrativt. Som svar på frågan om hur redaktionen jobbar med att bredda representationen hördes en suck från DN:s ledande konstskribent: "Vi försöker, men sedan sitter man där och måste rätta svenskan".

Nu när Nöjesguiden behöver nya filmskribenter söker jag dig som kanske inte heter Birgitta och på grund av dylika uttalanden tvivlar på dina chanser att bli läst och publicerad. Skicka din text.

Och nu till det viktigaste – en sammanställning av 2021 års bästa filmer.

Världens värsta människa
Joachim Trier är en djävul. Det var min första tanke när jag såg den avslutande delen av hans Oslotrilogi med den fenomenala Renate Reinsve och Anders Danielsen Lie. Trier måste ha ingått en pakt med djävulen för att få förmågan att så träffsäkert penetrera folksjälen. Ett värdigt porträtt av hur det är att vara 30+ i det skandinaviska överflödet av val och möjligheter, likgiltighet och tomhet.

Summer of Soul (…Or, When the Revolution Could Not Be Televised)
En till anledning, utöver Peter Jacksons nya Beatles-dokumentärserie, att låna någons Disney+-konto. Och ett efterlängtat alternativ för alla som inte blivit frestade att rida på Woodstock-romantikvågen. Trots den övertydliga undertiteln är The Roots-trummisen Ahmir "Questlove" Thompsons dokumentära skildring av Harlem Cultural Festival 1969 allt annat än tendentiös. Detta är årets mest storslagna konsertfilm, med legendariska uppträdanden av artister som Stevie Wonder, Mahalia Jackson, B.B. King och Nina Simone. Och om den inte får en Oscar för bästa dokumentärfilm kan galan lika gärna lägga ned. 

Nomadland 
Årets i sin lågmäldhet och känslighet vackraste filmiska ode till en prekär parallell verklighet. Den otroliga Frances McDormand manövrerar tillsammans med amerikanska nomadamatörskådespelare skickligt extrema känslor av förtvivlan, hopplöshet, ensamhet, salighet, tillfredsställelse och lycka och får tårarna att spruta hejvilt. Den Oscarsbelönade Chloé Zhao sätter karaktärernas personliga känslor i en större kontext och skildrar omsorgsfullt det amerikanska samhällets vittrande omsorg.

The Father 
Florian Zeller har skapat ett makalöst minimalistiskt kammarspel om en dement trotsig förälder (Anthony Hopkins) och hans stöttande men hjälplösa dotter (Olivia Colman). Deras empatiska samspel blir med kamerans hjälp en perfekt koreograferad sorg- och dödsdans i denna skräckfilm om isolering, obotlig sjukdom och total kontrollförlust. I samma veva kom den mindre hajpade men minst lika sevärda Sound of Metal som rör sig i samma universum. 

Världens vackraste pojke 
Årets bästa svenska film handlar om ett liv som tagit oväntade vägar. Huvudpersonen var för femtio år sedan en introvert svensk yngling som utnämndes till The world's most beautiful boy av den italienske Döden i Venedig-regissören Luchino Visconti. En trasig barndom överlagrades med sexualisering och objektifiering och förvandlade Björn Andrésens liv till kaos. Regissörsparet Kristina Lindström och Kristian Petri har fått ett förtroende som de förvaltar med ömhet och respekt.  

Läs även: Nöjesguiden söker fler filmskribenter.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!