Världens värsta människa

I tolv kapitel, prolog och epilog flackar snart 30-åriga Julie (Renate Reinsve) mellan utbildningar och förhållanden. Men mer än någon krisskildring är Världens värsta människa ett ärligt destillat av allt det kan innebära att vara ung vuxen idag. I varje fall om man som sådan åtnjuter en någorlunda förspänd tillvaro i en europeisk storstad, i det här fallet ett Oslo som fotograferats så glimrande av Kasper Tuxen att bilderna ibland lika gärna kunnat låna sig till en turistbroschyr. Ändå pulserar staden som omsluter Julie i Joachim Triers flyhänta regi. 

 

Staden går heller inte att komma runt när man närmar sig Världens värsta människa som är den avslutande delen i Triers Oslotrilogi, vilken tidigare innefattar långfilmsdebuten Repris och lysande Oslo, 31 augusti. Och om än lite mer polerade än tidigare står Oslos småborgerliga kvarter i centrum, befolkade av hela, rena och lagom hippa individer som Julie, serietecknaren Aksel (Anders Danielsen Lie) och baristan Eivind (Herbert Nordum). Samtidigt är Oslo i sig en utbytbar spelplan för karaktärer som målar in sig i situationer med en ibland besvärande hög igenkänningsfaktor. De hade nästan lika gott kunnat bo i Köpenhamn, Paris eller Stockholm.

 

I filmens prolog försöker Julie runda samtidens digitala distraktioner genom att byta ut sin smartphone mot en äldre modell. Hon kan längre inte koncentrera sig på studierna. Är det verkligen läkare hon vill bli? Påföljande livsval, lika sökande som impulsiva, skildras i en rasande fart. Men så faller Julie för den 40-årige Aksel som ritar Arne Anka-aktiga serier hon tidigare aldrig läst men uppfattat som milt sexistiska. En tillvaro inrättas. Livets konturer blir lite tydligare. Vilket kan vara nog så skrämmande när man står på tröskeln till 30 utan jordad uppfattning om vart i livet man vill.

 

Med parförhållandets trygghet och krav - umgänge med Aksels jämngamla vänner liksom hans påstridiga barnlängtan - gror också rastlöshet, frustration och tvivel som bara förstärks när Julie träffar den jämngamla Eivind på en smittsamt sorlande bröllopsfest. Ett möte där gränsen för otrohet testas både lekfullt och flirtigt. Det är bara en av många stunder där Trier befäster vilken mästare han är på att skildra unga vuxna som de är mest: i vardag som på fest, lyckliga som olyckliga, osäkra, nyfikna, fulla, kåta, ensamma, osv.

 

Formmässigt riffar Världens värsta människa intelligent på den romantiska komedin, bland annat medelst Woody Allensk berättarröst (samt referenslust) och ljusa, fräscha bildlösningar. Men det råder ingen brist på stilistiska stickspår. Som när Julie erfar en dålig svamptripp och Trier ges tillfälle att nyttja den filmiska verktygslåda han framgångsrikt prövade i den övernaturliga thrillern Thelma. Tillsammans bildar tilltagen en överrumplande helhet som lekfullt störtar framåt i samma obönhörliga fart som livet självt.

 

Ska någon invändning göras utöver filmens lätt hafsiga epilog är det något Julie själv råkar sätta fingret på när hon säger till Aksel att hon kan känna sig som en biroll i ett liv som utformats efter hans behov. Det gäller dessvärre inte bara hur karaktären uppfattar sig själv, utan i stunder även hur Trier och hans ständige parhäst Eskil Vogt tycks ha författat Julie efter någon som Aksels behov och önskan. Vi talar inte om någon “manic pixie dream girl”, men likafullt om en karaktär som stundtals känns som en eterisk fantasi. Hade den inte införlivats så känsligt och charmigt av Renate Reinsve hade jag knappast hållit Världens värsta människa för en av årets bästa filmer.