En tillvaro som blandar nöd och frihetslängtan minus poserande yogisar i gryning/skymning/fullmåne. Chloé Zhaos Nomadland skildrar människor på drift och som befinner sig i periferin av ekorrhjulet. I fokus är naturen och känslan av alienation som för tankarna till både Wong Kar Wais Happy Together och Agnès Vardas Vagabond.
Änkan Fern (Frances McDormand) bor i sin van efter att ha fått sparken. Här lagar hon mat, uträttar sina behov, sover, lever och rör sig på vägarna i South Dakota. När en bekants dotter undrar om det stämmer att hon är hemlös, svarar hon: ”Jag är huslös, inte hemlös. Inte samma sak, eller hur?”. Rösten svajar något och antyder att Fern är för stolt för att be om hjälp.
Nomadland är baserad på journalisten Jessica Bruders reportagebok som skildrar nomader i USA under 2000-talet. Flera av Bruders intervjuobjekt spelar sig själva i filmen, vilket bidrar den autentiska känslan. Både bok och film är en svidande kritik av det amerikanska välfärdssystemet och väcker frågan kring hur självvalt nomadlivet egentligen är.
Styrkan är det naturlyriska fotot. Fotografen Joshua James Richards begränsade sig till tre kameralinser och filmade endast under vissa tidpunkter på dygnet för att fånga ljusets och naturens olika skepnader. I en av filmens finaste scener, som är en enda tagning, strosar Fern genom campingområdet i mjuk skymning till tonerna av Ludovico Einaudis vemodiga musik.
Regissören beskriver att hennes största skräck är att bli för bekväm och tvingar sig ständigt att upptäcka nya platser och sidor hos sig själv. En tanke som väcks är att alla inte har samma möjlighet att välja: många vill in i ekorrhjulet men misslyckas. Dessa ofrivilliga nomader är alltför diskret skissade i Zhaos vackra men platta skildring som blir väl ytlig.
