Nöjesguiden har pratat med regissören Ruben Östlund inför Sverigepremiären av hans vinnarfilm i Cannes.
– Jag hoppas att satiren kommer fram för den svenska publiken den här gången, säger han.
Filmen The Square har en enkel ramhandling som utspelar sig i en snar framtid i konstvärlden. Det moderna konstmuseet ska ställa ut ett konstverk i form av en symbolisk kvadratisk ruta; idén om en avgränsad yta till för människor i behov av stöd eller medmänsklighet. Om någon beträder rutan måste den få hjälp. Den kan liknas vid ett övergångställe i trafiken. I The Square tar museets ledning hjälp av en hipp och skrupelfri PR-byrå för att lansera konstverket, vilket får både katastrofala och önskade följder.
– Vissa element är svenska, idén om rutan som filmen tar sin start i, en symbolisk plats där man ska påminnas om ett gemensamt ansvar är skandinavisk, svensk från början, säger Ruben Östlund.
Förstår svenskar det här bättre än andra nationaliteter? Vad har du för förväntningar på den svenska publiken?
– Nej, alla nationaliteter kan förstå den men den upplevs som mer utopisk utomlands. Det ska bli spännande att se hur den upplevs. Jag tycker att det är en svår fråga för jag tror inte jag ser så stor skillnad på premiären utomlands och i Sverige, säger Ruben Östlund.
Ruben Östlund blottar människors moraliska skröplighet och fåfänga. Något som fått den europeiska publiken att skratta, men som kanske inte drabbar den svenska publiken på samma sätt.
– Någonting som jag upplevt är att utomlands upplevs mina filmer som mycket mer humoristiska och komiska. Och i Sverige är det som att filmerna kommer lite närmare. Och då uppstår det ibland en obehagskänsla inför vissa av de här lite pinsamma situationerna som jag jobbar med. Jag hoppas den här gången – för jag upplever att mina filmer är satiriska – att satiren kommer fram för den svenska publiken, säger Ruben Östlund.
Museichefen i The Square, dansken Christian (Claes Borg) är en hygglig person, hyfsat känslig och inkännande. Lite självgod och rädd om sin position alla tar sig på stort allvar i filmen, javisst, men han ger pengar till tiggare och respekterar kvinnor i stort. En dag får han sig en törn, han blir rånad på mobil och plånbok under förödmjukande former, och han önskar ge igen. Detta leder till en spiral av beklämmande situationer.
Och som så ofta är i en Ruben Östlund-film (De ofrivilliga, Play, Turist) har handlingen flera bottnar och gestaltar en diskussion om moraliska frågeställningar. I The Square gäller det rasism, klass, kön, kulturmän, elitens förljugenhet, yta, positioner, fördomar och förhållningssätt till invandrare och tiggare.
Christians språkförbistring, som inte så mycket handlar om språket i sig utan om konflikträdsla och om att bevara sin status, bäddar för stor frustration, komik och ständiga missar i möten med andra. Nästan varje scen vibrerar av penibel och olidlig pinsamhet. Ständigt riskerar någon att tappa ansiktet, och gör det också. När det inte kan bli mer obekvämt eller genant i en situation, så visar det sig att jo, det kunde det visst.
– Konstvärlden är otroligt komisk för att den är så j-a... Det är kejsarens nya kläder väldigt mycket, säger Ruben Östlund.
Östlund drar en jämförelse med ett favorit-youtubeklipp där en taxichaufför i en tv-intervju av misstag presenteras som expert för rättighetsfrågor på internet. Men han antar rollen. Och journalisten håller skenet uppe, trots att inte mycket vettigt kommer av intervjun.
– Väldigt mycket så, upplever jag att konstvärlden har blivit, att så många personer upprätthåller roller, och man gömmer sig bakom ett kvasiteoretiskt språk. Det är otroligt njutningsbart att titta på när den ytan krackelerar.
I The Square kan det vara de unga upphöjda PR-byråkillarna med sina kläder och frisyrer, eller sättet de blir beundrade av museiledningen, eller konstjournalisten (Elisabeth Moss) som först, utan nåd, klär av museichefen Christian i en intervju, och sedan blir uppraggad. Eller en tiggare som Christian skänker en macka till på stan, men hon ställer krav på allmosan. Gratismackan ska vara utan lök.
– Filmen handlar om hur vi ser på ansvar på ett individuellt plan och på ett samhällsplan. Man lägger skuld på individen.
– Det här fenomenet med tiggeri på gatorna, jag tycker att det pekar ut någonting om vår tid. Hur kommer det sig att diskussionen så snabbt handlar om hur jag skulle hantera det som individ i stället för att man sa 'Nu höjer vi skatten med 0,01 procent och tar hand om det här problemet tillsammans.' Det förvånar mig att vi accepterar att diskussionen har dragits ner på en individnivå. Istället för att vi tar det för självklart att det här är ett gemensamt problem, säger Ruben Östlund.
Vilken är din favoritscen i filmen?
– En som jag verkligen tycker om är ap-imitationen som vi spelade in på Grand Hotell i Stockholm där Terry Notary (en amerikansk rörelseskådespelare som arbetat med Apornas planet och Avatar) hade en sådan otrolig närvaro. Han är väldigt skicklig på att härma apor, han har arbetat med motion capture-dräkt. Han kan gå precis som en schimpans eller precis som en gorilla, säger Ruben Östlund
En performanceartist som imiterar en apa trakasserar gästerna grovt vid en fin middag och det går så långt och blir så vidrigt att de vänder sig mot honom med våld. I flock.
Den var riktigt...
– Rolig?
Har folk skrattat mycket åt den scenen? Den var riktigt, riktigt läskig, tycker jag.
– Jag hoppas ju att mina filmer ska pendla mellan humor och obehag, liksom, så att man som publik själv måste relatera till 'hur ska jag läsa den här scenen?' Mina filmer är inte så förpackade att: 'här är det skojig musik och då förstår man att man ska skratta', men jag hoppas att det finns humoristiska detaljer i det här obehaget.
Man kan dra paralleller mellan Ruben Östlund själv och det problematiska i att lansera filmer och konst som bygger på tankar och värderingar som alla egentligen håller med om.
– Jag upplever en konflikt i mig själv när jag ska prata om saker som är så generella eller allmängiltiga. Jag har sökt mig till provokationen föra att få uppmärksamhet för ett ämne, säger han.
Alla vet att du fick Guldpalmen i Cannes, grattis! Men i arbetet med filmen, vad är du stoltast över att du lyckades med?
– Det viktigaste för mig var att ta ett ämne som jag tyckte var viktigt att belysa i vår tid och göra det på ett underhållande sätt samtidigt som det ska väcka frågor. När jag mötte reaktionerna efteråt så upplevde jag att, ja, det har gått hem.
Läs även vår recension av The Square.
Glöm inte att följa Nöjesguiden på Facebook.
