Sophie Vukovics film Shapeshifters handlar om det vi har gemensamt när vi inte har svar på frågan: var kommer du ifrån?
Filmaren Sophie Vukovics ateljé är magisk, högt belägen i ett gavelrum i konstakademins vackra gamla kasern-byggnad på Skeppsholmen. Djupa, höga fönster vetter åt två håll, och de höstfärgade trädkronorna rasslar utanför i blåsten. Rummet är stort och lagom stökigt.
– Större än min lägenhet, säger Vukovic.
Hon började på Konsthögskolans masterprogram i höst för att ägna sig åt filmskapande, men Sophie Vukovics essäiska dokumentärfilm Shapeshifters var klar innan hon kom in. Filmen är en slags självbiografisk studie, med en egen form som blandar hemmavideos, närgångna intervjuer och drömlika fantasisekvenser. Identitet, tillhörighet, nationalitet, vänskap och mellanförskap är ord som använts för att beskriva filmen. Sophie Vukovic föddes i Kroatien men hennes föräldrar flyttade med sig hela familjen till Australien när hon bara var fyra månader gammal. Där levde hon tills hon var sju, och flyttade sedan med familjen till Kina i tre år. Hon kom till Sverige som 9-åring.
Shapeshifters behandlar hennes eget sökande och strävan efter att komma till insikt om vem hon är och vad hon vill vara, och var hon kan känna sig hemma. Samtidigt som den ifrågasätter om det ens är nödvändigt att ta ställning till allt det här. Kanske finns ett värde i att inte bestämma.
– Den handlar om att det är okej att känna sig som att man lever i en massa motsägelsefulla frågor hela tiden, att det är inget weird med det, att det är okej. Och så är det är en hyllning till vänskapskärlek, att det är en av de viktigaste sakerna i livet, säger hon.
När hon gjorde filmen ville hon vända sig till den hon var som yngre, en trettonåring som hade behövt se en flm om identitet och vänskap i en livssituation då mycket var under förändring.
– Det var ett bra sätt att sätta tonen och nivån. Jag säger inte att jag inte skulle behöva se den nu, men jag vet att när jag var tretton hade det varit ganska speciellt att se en film som tog upp de här frågorna. Jag tänkte inte på mig själv som tjej eller flicka, jag var bara mig själv och det var då det kom fram att det fanns svennar och invandrare, och att det fanns ett val, vilken av dem är du? Jag förstod inte vilken av dem jag skulle välja och varför jag var tvungen att välja överhuvudtaget.
Vukovic ser sin film som en slags filmdagbok som blandar fritt mellan vardag och dokumentär, drömmar och fantasier. Och vänskapen mellan några unga tjejer.
– De delar en slags symbios, som är oskyldig, de kan skapa en egen värld. Filmen längtar tillbaka till den här symbiosen och gemenskapen, som jag tycker är viktig även som vuxen.
Titeln till Shapeshifters är hämtad från mangaserie-världen, varelser som kan ändra skepnad mellan flicka, pojke, drake eller vad som helst. Shapeshifters blev en metafor för tjejerna i filmen.
– Det är en slags frihet att kunna röra sig mellan olika identiteter och olika versioner av sig själv.
I Shapeshifters vill Vukovic fokusera på hur gemenskap eller systerskap kan finnas som inte bygger på att man kommer från samma plats eller har samma attribut.
– Det är det som är rikedomen, att kunna identifera sig med människor som inte alls är som en själv. Det som man har gemensamt är att alla har känt sig lite mittemellan.
Shapeshifters hade premiär den 20 oktober. Läs recensionen här.
