Livet som transtjej i det här samhället är – i bästa fall – att vara ett skämt. Jag vet inte hur många gånger jag har roat snubbar på stan, i tunnelbanan, på spårvagnen. Snubbar i grupp, snubbar i par, ensamma snubbar har läst mig som transtjej och kunnat skämta på min bekostnad.
Jag vet inte hur många komedifilmer och serier jag sett som skämtat på transtjejers bekostnad, men jag är hyfsat säker på att det är alla. Från Skål via Spin City, Vänner, How I Met Your Mother, Big Bang Theory – ärligt talat, där någonstans slutade jag helt titta på komedier, jag tröttnade på att vara ett skämt – och till idag har vi alltid varit skämt i era komediserier. Från Tootsie, via Crocodile Dundee, Mrs Doubtfire och Ace Ventura till Cockpit är vi fortfarande skämt i era filmer.
Jag vet att nio gånger av tio som transtjejer syns i kulturen är det som skämt. (Resterande en av tio är vi oftast perversa mördare. Undantaget: Sophia Burset i Orange Is The New Black.) Jag vet att när Monty Python, Killinggänget eller vilket annat snubbhumorgäng som helst tar på sig kvinnokläder så är det för att transtjejer är skämt.
Vår kulturs dominerande synsätt på transtjejer är att vi är skämt. Bokstavligt talat ser ni på en kategori människor som skämt. När ni inte längre orkar skratta går ni över till att spotta, sexuellt trakassera, misshandla eller våldta oss. Och allt detta bygger på den avhumanisering som gör att transtjejer inte räknas som tjejer, vi räknas knappt som människor. Vi är skämt, människoliknande varelser ni inte behöver ta någon som helst hänsyn till.
Att mot den bakgrunden läsa SVT:s nöjeschef Thomas Halls kommentarer till årets Kristallengala och priset för bästa tv-serie till Johan Rheborg i fuldrag kan inte beskrivas som något annat än ett skämt. Han tycker att skämten är inkluderande. När han skrattar åt en man i drag är det för att han tycker om transkvinnor, tydligen. Jag antar att man måste kunna skoja om alla? Fine.
Men om det enda ni gör är att skoja om transtjejer? Om det inte finns någon representation i drama, i komedier, i nyheter? Hur påverkar det alla transtjejer som fortfarande är livrädda att komma ut, hur påverkar det de som mobbas i skolan varje dag, hur påverkar det de två av tre transpersoner som någon gång velat ta sitt liv för att de vet att vi inte har något människovärde i det här samhället? “Jag hoppas att vi kommer till den punkten en vacker dag, men vad jag vet har vi inget sånt planerat just nu”, säger Thomas Hall.
Det här är vår kulturs dominerande synsätt på transtjejer. Då håller det inte att, som Hall, spekulera kring att de flesta är toleranta, när trakasserier är vardagsmat för den som är synbart trans. För det är helt enkelt inte sant.
De där snubbarna på stan skrattar inte åt mig längre. Men det är inte för att de har kollat på Melodifestivalen eller Morran och Tobias och lärt sig att också transtjejer är människor. Det är för att de oftast inte läser mig som trans idag. Idag skämtar de om, skrattar åt, hånar och spottar på mina vänner istället.
Tvärtom är det enda de någonsin kunnat lära sig av SVT något som de, Johan Rheborg, Anders Jansson som spelar Tiffany Persson, Camilla Lundberg som tycker att “Sverige älskar transor” och resten av samhället egentligen redan vet: livet som transtjej i det här samhället är – i bästa fall – att vara ett skämt.
Läs även: "Det blir automatiskt en komedi när en transkvinna är med".
