Maria Ramnehill: "För öppna transpersoner är varje dag en prideparad"

Stockholm Pride – en politisk tillställning?

Varje år är det tydligen någon som måste ifrågasätta Stockholm Pride.

Antingen det är KD:s Annelie Enochson med sina löspenisar eller SD:s Björn Söder som jämför homosexualitet med tidelag och pedofili. I år är det den konspiratoriska rasisten Ingrid Carlqvist i Dispatch International som försöker föra diskussionen tillbaka till nittiotalet med sin bisarra varning för den farliga livsstilen homosexualism och teorin att alla homos är pedofiler för att det, typ, finns en ungdomsorganisation.

Eller så är det någon ciskönad vit medieklassman i Stockholms innerstad som ifrågasätter om Pride ens behövs, för ”vi har ju redan vunnit”. Henrik Torehammar kanske har vunnit för egen del, men vi andra har fortfarande en hel del att kämpa för. När transpersoner kastas av bussar, när vi spottas på, när vi trakasseras för att vi går på toaletten, när vi inte får bestämma över vår egen kropp, när transidentitet fortfarande klassas som en psykisk störning, har vi fortfarande en hel del att kämpa för.

Ändå är det så vanligt att transpersoner osynliggörs genom att Pride sägs handla om rätten att älska vem man vill. Så många politiker som vill plocka poäng genom att prata om sexism, rasism och homofobi men glömmer transfobi och funkofobi. Så många företag som vill plocka toleranspoäng och sponsrar ”kärleksveckan”. När Kunskapskanalen nu i veckan visar fem dokumentärer med pridetema handlar tre om vita cismän, en om QTBH-aktivister världen runt och en om Stonewall – tyvärr är det PBS-dokumentären Stonewall uprising som helt osynliggör transpersoners och rasifierade personers roll vid upproret.

När jag har gått i prideparad har jag saknat politiken. Jag har svårt att förstå ruset, glädjen och festen. 

För politik är inte bara ord. Jag konstaterade för länge sedan att att vara öppen som transperson är att vara aktivist. Våra kroppar är politiska, inte för att vi vill det, utan för att det omgivande samhället gör dem politiska. Transkvinnors kroppar är politiska för de erkänns inte som attraktiva – att varken vara attraktiv eller fertil är en kvinnas största synd.

Vår öppenhet är politisk för att den ifrågasätter själva gränserna mellan kön. Vår öppenhet är politisk för att till och med i priderörelsen har transpersoner alltför ofta fallit offer för den dominerande cisnormativa gruppens assimileringspolitik. Så politiken finns också i paraden. Den finns i alla QTBH-personer, som genom bara sin närvaro kräver den respekt vi fortfarande alltför ofta förnekas. Och allra mest finns den i öppna transpersoner, lika politiska när vi går till Konsum som när vi går i paraden.

Maria Ramnehill är journalist och återkommande skribent på nöjesguiden.se.

Läs fler av Marias texter:
Jared Leto förminskar transpersoners verklighet
Göran Lindberg-hånet "Kapten Klänning" är ett hån mot transpersoner
Jag skiter i rätten att älska vem man vill
Varför skulle människan bara ha två kön, Hanne Kjöller?
Correns "transtisdag" lockar till transmisogynt skratt
Transkvinnor är kvinnor, transmän är män
Matrix är inget annat än en perfekt metafor för transtillvaron
Den feministiska kampen måste gälla alla kvinnor