Foto: Vide Koli.

Lyra Ekström Lindbäck om nya romanen "I tiden": "Jag är så trött på litteratur som pekar med hela handen"

11:16 1 Apr 2016

Lyra Ekström Lindbäcks tredje roman, I tiden, skiljer sig från hennes tidigare. Den är mer direkt. Tydligare. Kanske är den, på sätt och vis, en mer traditionell roman. Greta Thurfjell träffar Lyra Ekström Lindbäck för ett samtal om Stockholms modesfär, tafatt manlig vänskap och ryktena kring huvudpersonens verkliga dubbelgångare.

Lyra och jag ska, ironiskt nog, ses på ett fik i bokens huvudpersons hemkvarter vid Hornstull. Vi ska prata om hennes nya bok I tiden, en samtidsskildring av nästan – men bara nästan – överdrivna proportioner, om snart trettioårskrisande Christoffer som jobbar som modeskribent men börjar tvivla. På vad? På allt.

Vi börjar med att tala om det akuta i att skriva en bok som handlar om den omedelbara samtiden. Redan på de tre första sidorna hinner Christoffer nämligen avhandla sin ringsingal (Seinabo Seys Younger), sina marmormönstrade kalsonger, sitt Moroccanoil-schampo, sin musikpodd och ”den usla Gentlemen-filmen”. Jag undrar hur det har varit att skriva något så högaktuellt.
– Väldigt stressigt. När boken började ta form i mars förra året, när jag förstod vad jag höll på med, insåg jag att det här borde ju komma ut så snabbt som möjligt, snart kommer det kännas jävligt antikverat. Men bokbranschen är så långsam, det känns konstigt att den ska komma ut först nu. Det är många referenser som jag redan tycker känns gamla.

Var kom idén från?
– Jag tror att jag insåg under arbetet med den här boken att jag inte ska jobba med så tydliga idéer. När jag hade någon slags idé om hur jag skulle skriva, vem jag var, hur jag skulle framstå i text, blev det bara skit. Jag har jobbat mig igenom många lager av skit, och, till min egen förvåning, kommit fram till Christoffer. Han var det enda som kändes ärligt.

Jag frågar om hon tycker om sin huvudkaraktär.
– I grund och botten, ja. Men jag har spytt på honom många gånger under arbetet med boken. Han är en outhärdlig person, han går runt och gnäller på allting, han mår så dåligt, han har inga kompisar… Tycker du om honom?

Nej.
– Varför inte?

Det är jobbigt med människor som måste fundera över varje minimal aspekt av sitt liv. Men jag kan känna igen mig i det också. Han tänker för mycket.
– Vad ska man göra om man tänker för mycket?

Jag vet inte, jag tänker nästan ingenting längre. Är du lik honom? Är det oundvikligt att man bygger in en del av sig själv i sin karaktär?
– Ja, det tror jag. Samtidigt ville jag skapa en annan författarposition än i min förra bok, som skulle föreställa vara skriven som om det vore min dagbok. Med den här boken ville jag skapa en mer ambivalent författarposition, där man inte vet vad författaren tycker och tänker. Jag är så trött på litteratur som pekar med hela handen.

Redan på förhand har det spekulerats kring att karaktären Christoffer skulle vara en sorts parafras på en verklig svensk modeskribent med både snarlikt namn, utseende och, i viss mån, personlighet. Är det med flit, undrar jag?
– Han tycker att jag ska underblåsa ryktena om att boken handlar om honom. Det gör den inte. Jag känner honom, han har förstås inspirerat karaktären. När jag började inse det kände jag att ”shit, jag måste byta namn på Christoffer”. Men när man har jobbat med en karaktär tillräckligt länge kan man inte byta. Det blev inte lika bra om han hette Martin.

Vad var det med Christoffer och hans värld som drog?
– Jag började tröttna på litteraturvärlden, kultursidorna, allt började kännas så livlöst. Kan du känna igen det?

Ja. Men jag vill att du ska svara. Den livlösheten känner ju även Christoffer, menar jag.
– I litteraturvärlden tror jag att det har med digitaliseringen att göra. Att man inte vet vad man ska göra när man inte längre har en given plats i samhället, och istället försöker klamra sig fast vid gamla värden, gamla idéer om vad god litteratur ska vara. Alla konstformer är otroligt tidsbundna. Det är klart att man kan gå på opera idag, men känns det, ärligt talat, som en levande konstform? Det är väldigt skrämmande när något sånt håller på att hända med den konstform man själv håller på med. Tänk om litteraturen på riktigt håller på att dö? Vad ska jag göra då? 

Håller litteraturen verkligen på att dö?
– Det är svårt att få perspektiv när man bara är en person. Jag tyckte att den svenska poesiscenen var otroligt spännande när jag var arton, och nu tycker jag inte det. I stort känns det som att den elektriska laddningen har försvunnit. Och i modevärlden känns det som att det händer mycket mer, känslan är mer akut. Det finns vissa designers som gör saker som jag tycker är, iallafall, levande. Det var därför jag började intressera mig för mode, och jag insåg snabbt att jag inte visste någonting om det. När man håller på med en så kallat ”tråkig” konstform, som litteratur, gör många en grej av att de inte vet något om mode, att det bara är ytlig skit och kapitalism. Sen börjar man förstå att man tänker så för att man inte har någon aning om vad design är. Ur det kommer boken, tror jag.

Vi kommer in på Lyras skrivprocess.
– Jag skriver allt för hand från början. Då går jag runt i någon sorts dagdrömsliknande tillstånd, det är inte särskilt disciplinerat. Men jag gör inget annat medan jag skriver, jag måste släppa allt. Och i den här boken har jag försökt hitta ett språk som ligger nära Christoffers. Jag har försökt att inte stajla, inte verka smart, inte verka duktig på att skriva. Man måste stänga in sitt ego i en liten garderob. Det är skitjobbigt. 

Det som slår mig när jag läser boken är att Christoffer känner sig så unikt ensam. På ett ganska pubertalt sätt tänker han på sina vänner som barnsliga och sig själv som högre stående, långt mer klarsynt än sin tröga omvärld. Jag frågar om Lyra känner igen sig i det.
– Jag tänker att det har med hans mansroll att göra, han har ett så konfliktfyllt förhållande till sin manlighet. Han har inte fått lära sig det här förtroliga, intima sättet att prata på som kvinnor har. Jag har tänkt mycket på det när jag har skrivit, vad det innebär att vara i ett manligt berättarjag. Det finns en frihet i det. Jag har kunnat göra honom mycket mer osympatisk än vad jag hade kunnat med en kvinnlig huvudperson. Hade Christoffer varit en kvinna hade folk tyckt att hon var sociopat, liksom.

En sorts hänsynslös Linda Skugge-persona.
– Ja, Men han har inte heller tillgång till någon form av systerskap. Jag har fått fråga män: ”Är det här en realistisk konversation, grabbar emellan?”, och de har svarat: ”Ja, det är såhär det är.” Man säger ”fan, det var kul att se dig ändå”, ger varandra en tafflig kram, och det är det närmsta man kommer en annan människa.

Det måste vara svårt att skildra om man inte är van vid den sortens andefattiga kommunikation män emellan.
– Samtidigt har jag kunnat fokusera på andra saker, eftersom det inte funnits några förväntningar på Christoffer, att han ska leta efter kärlek och vänskap. Han kan gå runt och förhålla sig till vad tid är, vad skönhet är. Hade det varit en kvinnlig huvudperson hade man bara undrat om hon skulle bli kär någon gång.

Jag påpekar att jag ofta tänkte, under bokens gång, på vem av alla personer som flimrar förbi som till slut skulle bli nyckeln till Christoffer.
– Ja, och sen händer det inte så mycket. Det är lite som livet.

Läs även: Nöjesguidens litteraturenkät med Lyra Ekström Lindbäck.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!