KONSERTRECENSION: Rihannas Anti World Tour på Tele2 Arena

12:48 5 Jul 2016

Det är något speciellt med publiken redan under första förbandet – producenten DJ “Mustard on the beat, hoe” Mustard – och det blir bara mer påtagligt under kvällens gång.

När mannen med det oturliga dj-namnet spelar Adeles Hello, flera timmar innan Rihanna går på scen, gastar 35 000 personer med i de inledande raderna som om deras liv hängde på det.

Alltså är det inte särskilt förvånande att det går närmast en chockvåg genom Tele2 Arena när de landstingsartade lamporna släcks och Rihanna plötsligt vandrar genom publikhavet iförd vit hoodiemantel och lårhöga mockastövlar fästa med ett skärp kring midjan. Till tonerna av balladen Stay kliver hon upp på en liten vit kub i mitten av arenan, innan hon så småningom hoppar över i den genomskinliga flygande korridoren vi redan sett henne genom underifrån på otaliga turnébilder, och under Sex With Me och Woo transporteras till scenen.

Hon kallar Anti för “my favorite album”, som om det inte framgick – inräknat pausmusiken hinner hon med tolv av sexton låtar från senaste skivan, från inledande Consideration till alla tre extraspår. De gör sig bra live, bättre än de genomskyndade gamla hitsen Rude Boy, Umbrella och Where Have You Been som hon mest verkar vilja hinna förbi. Extra slöseri är det på Man Down, som först verkar reduceras till ett löjligt remixat pausnummer medelst dansare men som avslutas med lite halvslarvig, uppsnabbad sång. Även det flertal samarbetslåtar som kortas av avsevärt i brist på gästartister lämnar a girl lite otillfredsställd.

Med tanke på hur många lokalen inhyser blir det nästan smärtsamt tyst när Rihanna frågar hur många som faktiskt betalat för skivan; en sinnebild av hur det går för Tidal, if you will. I sekunderna av dålig stämning som följer innan kvällens stjärna förlåter oss kan man ägna sig åt att beundra scenen. Den förmedlar en vag känsla av att hela ensemblen befinner sig på månen, eller kanske på inspelningen av Mad Max: Fury Road – det hela väldigt angenämt för någon som gladde sig våldsamt åt att Rihanna gjort ledmotivet till kommande Star Trek Beyond (innan denna någon hörde låten ifråga, det vill säga).

Det som, trots den något bristfälliga setlisten, gör konserten så njutningsfull är först och främst Rihannas nästan gudinnelika uppenbarelse. Hon är lika delar allvarlig och lekfull, lika delar gullig och så explicit sexig att man nästan (men bara nästan) blir generad, lika mycket fulländad serenadsångerska på Love On The Brain som dansande förförerska på Work. Det är ljuvligt att se en så etablerad artist tillåta sig själv att vara allt det.

Och så är det det här med publikens ohämmade, och ärligt talat ganska ovanliga, glädje.

Att Rihanna själv säger “I wasn’t ready for this” efter de första låtarna, och att hon kallar oss “one of the livest crowds I’ve ever experienced” på Instagram efteråt, skulle förstås kunna vara sedvanligt publiksmicker. Men det skulle också kunna vara sant.

betyg: 6Avslutningen, med Needed MeSame Ol’ MistakesDiamondsFourFiveSecondsLove On The BrainKiss It Better i snabb följd.

betyg: 1De glittriga, kattklädda voguedansarna under småkonstiga Calvin Harris-hyllningen (!) We Found Love/How Deep Is Your Love. Man trodde att det var slut med housen… Även: det tydligen så oumbärliga gitarrsolot på Desperado och supportartisten Big Seans upprepade tjat om att han “came all the way here from America”. Coolt!

Läs även: Rihannabloggen om konserten på, och köandet till, Tele2 Arena.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!