Efter ett 00-tal som fullkomligt vältrat sig i 60- och 70-tal når vi så slutligen klimax med Gentlemen. Varken Cornelis, Monica Z, Call Girl eller Upp till kamp kan mäta sig med denna ambitiösa explosion av retromiljöer. Alla de gamla schablonbilderna finns här: den luftiga golfklubben där Harry Schein-typerna frotterar med Wallenbergs-magnater på cocktailparty, det sjaviga herrmagasinet som blandar gladporr med grävande journalistik, de ingrodda verkstadsmiljöerna med sina arbetare som dricker starksprit till kaffet. Och, framförallt, den överdimensionerade bedagade Södermalmsvåningen som representeras en förlorad värld; ett Brideshead på Hornsgatan.
Vid det här laget känner nog de flesta till sägnen om bröderna Henry och Leo Morgan och deras eskapistiska tillvaro. I mångt och mycket en pojkrumsdröm om nergrävda skatter, mystiska femme fatales, trevande författaranspråk och manligt broderskap. En målande roman och älskad kultbok. En text vars styrka ligger i de många anekdoterna och underhållande stickspåren som tillsammans formar ett eget universum. En komplexitet som i filmformen riskerar skapa frågetecken kring det linjära berättande om man nu inte ser till att vara övertydligt konceptuell, eller väljer att slakta lite darlings.
För egen del skaver det dock mest pga den distanslösa förhållningen till brödernas pretentioner, plus en grundhistoria som i sitt nya ljus framstår som rätt svag och ointressant. Varför ska man vara rädd för Wilhelm Sterner? Hur lätt förvandlas man egentligen från blåögd knattereporter till cynisk nersupen gothare? Är livsnjutaren Henry bara en förklädd 22-årig posör som förläst sig på Vanity Fair? Och varför kräver Gärdesfesten skämskudde?
Ändå vackra miljöer.
