Meny
Laddar innehåll

Seinabo Sey sprider sina vingar

Hon har sedan länge erövrat Sverige och är redan större utomlands än du tror. För Amat Levin berättar Seinabo Sey om utmaningarna med debutalbumet, oberoende lycka och kampen för att återförena familjen.

Text: AMAT LEVIN Foto: DANIEL STIGEFELT

I början av februari kliver Seinabo Sey in i Capitol Records legendariska Studio A för ett uppträdande på skivbolagets årliga showcase. Det är en privat tillställning och ett stort gäng tunga namn och inflytelserika personer närvarar. Syftet är att visa upp en eller ett par artister skivbolaget tror särskilt mycket på. Vem förra årets artist var? Den fyrfaldigt Grammy-vinnande Sam Smith. Seinabo Seys vingar har tagit henne långt bortom svensk blogghype.

När jag träffar Seinabo har det gått några veckor sedan USA-turnén och jag har precis fått lyssna på fyra nya spår från den kommande EP:n For Maudo. En av låtarna, Burial, får det att rycka i tårkanalerna.
– Åh! Det är kören som gör det. Och det är bara Salem som sjunger, en röst, trots att det låter som flera. Det är hans sätt att härma olika personligheter. När han sjöng tänkte jag: ”vem är du?”.

Idag bor Seinabo Sey i Stockholm och förutom att Salem Al Fakir bland annat körar på hennes låtar jobbar hon tätt ihop med producenten Magnus Lidehäll. Men vägen tillbaka till huvudstaden tog flera omvägar. För även om hon föddes i Stockholm flyttade hon snart till Gambia där hon tillbringade några år innan hon återvände till Sverige och Halmstad lagom till att hon började tvåan i lågstadiet.
– Det fanns ingen som såg ut som jag i Halmstad. Det sjukaste var att jag kunde prata men inte läsa svenska, eftersom engelska var mitt förstaspråk.

Det måste ha känts konstigt?
– Vi tittade på bilder med typ texten ”Jag är Olle och är åtta år”. Jag satt och grät för att jag inte förstod vad det stod. Så jag fick börja Svenska 2, men det blev inte heller bra eftersom de som gick där inte kunde prata svenska. Det var så jävla flummigt. Men hela sommaren läste och pluggade jag så att jag blev riktigt bra och slapp den klassen.

Språkbarriären var inte det enda hindret.
– Jag hade vant mig vid gambianska skolor. En var som en stor ruin med hundra elever, blackboard och damm och där läraren stod längst fram med en pinne i handen. Så att komma från det till Halmstad där vi hade pysselstunder och eleverna kunde vara otrevliga mot läraren utan att något hände var väldigt annorlunda.

Vad tyckte övriga elever om dig när du kom till Halmstad?
– Det fanns ett litet tjejgäng som alltid skulle leka musikgrupp och jag var ju en liten tjock unge med okontrollerat hår, så jag fick inte vara med. Det var mycket tjafs och det var därför jag bytte till en musikskola.

Jag minns att en av anledningarna till att man inte fick vara med i den typen av lekar var för att man inte såg ut som någon. Det ändrades lite när Spice Girls kom – då kunde de svarta tjejerna vara Mel B.
– Exakt! Gud vilken hemskt hierarki man hade när man var liten. Tur att de flesta växer ifrån det.

Annons
”Jag vet att så mycket av mitt liv har präglats av ineffektivitet. Jag har flamsat bort tiden.”

D et var hennes mammas idé att placera henne på en musikskola. Seinabo upplevde att stämningen där var bättre, mycket för att eleverna hade ett gemensamt intresse.
– Och alla som är töntiga nog att börja i en kör är också ganska snälla, haha. I Halmstad var det en del ”får jag stoppa in min penna i ditt hår” och ”bor man i hyddor där du kommer ifrån?”, men jag kommer inte ihåg det mesta av det. Jag växte upp med en rätt militant pappa och eftersom jag faktiskt hade upplevt Gambia, och det inte bara var en bild i en bok, kunde jag skaka av mig många av kommentarerna. Det är värre om du ska försvara eller representera något du inte har sett, vilket jag tror är roten till mycket av den frustration människor som kommer från två olika länder känner.

Jag har förstått att du har vuxit upp i ett musikaliskt hem, med tanke på att din pappa var den kända gambianska musikern Maudo Sey. Men hur kom det sig att du själv började skriva låtar?
– Jag fick en dagbok när jag var sju år, som jag fortfarande har kvar. När jag bläddrade igenom den såg jag att jag skrivit små låtar, men jag vet inte riktigt varför. Pappa har alltid sjungit men jag har inte upplevt att han skrivit texter. Så jag vet faktiskt inte var det kommer ifrån.

Var sjuåriga Seinabos låttexter bra?
– Haha, jag har faktiskt tänkt på att ta med någon av raderna i en av mina låtar, för min egen skull. Det kanske blir till nästa skiva.

”Jag behöver hitta mig själv och det som gör mig glad, och det behöver vara något som någon annan inte kan ta ifrån mig.”

K lar med högstadiet flyttade Seinabo ensam tillbaka till Stockholm för att börja på Fryshusets gymnasium. Det blev ytterligare en omställning.
– Jag hade varit uppe i Stockholm några gånger och lärt känna några kompisar som också var bruna och dessutom baskettjejer. Jag tyckte de var så jävla coola. Jag fick haka på men var aldrig med på riktigt eftersom jag inte var lika cool och dessutom hade en liten dialekt.

Hon beskriver det som ”speciellt” att flytta till huvudstaden.
– Jag hade en bild av att jag skulle hänga med mina storasystrar som redan bodde här, men det hände inte av olika anledningar. Så de första två åren var jag jävligt ensam. Men jag hade alltid musiken.

Och det är där Fryshuset kommer in, där du gick soullinjen. Vad betyder den skolan för dig?
– Det är diffust. Jag är inte så bra på att gå i skolan. Eller, jag gick inte dit helt enkelt, speciellt inte sista året. Och inte för att jag gjorde någonting annat av värde, jag var bara keff på det där.

Vad tyckte du var svårt med skolan?
– Att vakna på morgonen! Att komma i tid. Och det blev värre när jag insåg att jag bodde själv och ingen kontrollerade att jag verkligen gick dit. Jag brukade ljuga för mamma när hon ringde för att väcka mig. Jag sa att jag satt på tunnelbanan när jag istället låg kvar i sängen och kollade på Eastenders, Malou och lyssnade på en Van Hunt-skiva. Det var typ det enda jag gjorde. Fryshuset är den friaste av alla musikskolor men jag hade svårt med kontinuiteten. Folk blev nog sura på att jag inte kom på repen men dök upp på konserten och ändå fick mycket uppmärksamhet.

E fter att ha gästat diverse artisters låtar och åkt på turné med både Maskinen och Oskar Linnros, något hon menar hjälpte bota hennes scenskräck, var det i slutet av 2013 dags för en officiell introduktion av Seinabo Sey. En kraftig och tillfredsställande mogen röst bredde ut sig över en enslig orgel innan en sylvass röstsampling skar igenom. Younger var inte bara en debut, utan också en av årets bästa låtar. Med tanke på vilken succé den blev är det ironiskt att Seinabo skrev den under en period då hon hade åldersnoja och oroade sig för sin haltande musikkarriär. Men trots framgångarna har inte oron släppt.
– Jag förstår att allting kommer i sinom tid, att jag är redo för det här nu och att jag kanske inte var det när jag var 21. Men jag vet att så mycket av mitt liv har präglats av ineffektivitet. Jag har flamsat bort tiden. Jag hade kunnat släppa min debut ett år tidigare och blivit klar med mitt album förra sommaren. Och när jag säger så frågar folk om jag tävlar mot någon annan artist, men jag tävlar bara mot mig själv. Mot mitt 19-åriga jag och den potential jag vet att jag har. Jag tror det är bra att jag har åldersnoja, den motiverar mig.

Bra låtar och starka melodier präglas ofta av att de befinner sig bortom genrebetäckningar och standardpaketeringar. Younger har exempelvis fungerat som både en elektronisk Kygo-remix, akustiskt, med en symfoniorkester och skulle säkert även göra sig bra som countrylåt. Men finns det något format Seinabo föredrar?
– Jag gillar att sjunga med bara piano, det är alltid min favorit. Symfoniorkestern på Nobelpriset var helt overklig, det var som att hamna i himmelen. Men det bästa jag vet är att sjunga så akustiskt och nedskalat som möjligt, det blir så få restriktioner då. Men tack så mycket, vi brukar prata om att alla riktigt bra låtar funkar som countrylåtar.

Har det funnits tankar på att ditt debutalbum ska vara akustiskt?
– Vi pratar mycket om det, men Magnus produktioner är en exakt lika stor del av upplevelsen som min röst. Man måste ha hans radikala sätt att skita i min röst och undvika att klä in den i någon slags mysig soul. Även om jag föredrar att sjunga med bara ett piano gör det inte så mycket för musikhistorien, vi måste tänka innovativt och fundera på vilka poänger vi vill göra.

I musikvideon till Younger var alla medverkande mixade. Vad var tanken kring det?
– Jag tyckte det var roligt att vi alla var i mitten av någonting och kunde enas i den upplevelsen. Först kände jag mig taskig, men i hur många musikvideor är inte alla vita? Jag gillade att det representerade ett möte, något som också hörs i musiken. Sen gillade jag även tanken på att visa svarta människor på en naturskön plats och inte i den traditionella hiphopmiljön.

Tänker du mycket på representation och att föra fram andra slags ansikten?
– Det gör jag. Eller, jag har saker jag tycker är vackra och som jag vill att folk ska se. Har jag en plattform att visa upp det på gör jag gärna det. Jag saknar att se mig själv i det svenska samhället, det händer knappt här. Vi ser nästan aldrig oss själva i reklamfilmer till exempel. Jag tänker på min lillasyrra som är kvar i Halmstad och ibland säger att hon känner sig annorlunda eller att folk tittar på henne på ett sätt. Så att föra fram andra ansikten är inte en protest mot något, utan för något.

S einabo Sey följde upp Younger med lika varmt mottagna Hard Time och Pistols at Dawn och har blivit mer eller mindre unisont hyllad.
– Men jag fick faktiskt en sågning av Svenska Dagbladet på min Dramatenkonsert. Jag tyckte de poängerna recensenten gjorde var fett valid för jag hade tänkt på allt det där själv. Men annars har jag inte fått några sågningar, jag är lite rädd för det.

På vilket sätt?
– För det känns som att det måste vända snart. Balans måste återställas. Men så länge jag har en genuin intention med allt jag gör kan jag alltid luta mig mot det, även om jag skulle misslyckas.

Hur självsäker var du på din egen musik innan den släpptes? Kunde du ana det fina mottagandet?
– Nej, jag tänkte att det skulle gå åt helvete. Jag är alltid inställd på något slags katastrofscenario och det hjälpte inte att branschfolket verkade tycka att det var livets låt. Jag tänkte fortfarande att jag skulle misslyckas.

Varför tror du folk har så lätt att känna och ta till sig din musik?
– Jag hoppas det beror på att folk kan relatera till den. När jag skriver låtar är målet att nå själva kärnan av en fråga. Jag vill nå till en punkt där alla kan känna det, där alla, oavsett klass eller hudfärg, svarar ”japp, så är det”.

Men du skriver samtidigt personligt. Har du någonsin tvekat på att dela med dig av dig själv på det sättet?
– I vissa kretsar finns en viss prestige med att aldrig dela med sig av något privat, så är det verkligen i Gambia. Men jag har kommit på att jag är precis tvärtom. Hur säger man, jag har my heart on my sleeve. Jag blir kär i någon ny varje dag och tänker prata om det, jag orkar inte hålla saker hemliga. Och eftersom jag har dålig fantasi kan jag inte hitta på. Ska du få folk att relatera behöver du visa att du har upplevt något själv.

Ja, om du inte delar med dig kan det lätt uppfattas som att du predikar.
– Ibland blir jag orolig för att det ska låta som att jag har något svar. För det har jag inte, jag försöker bara lära mig själv. Men jag tror att man måste våga vara både sårbar och stark, annars kan folk inte ta till sig av det man säger.

Vissa artister jobbar efter inrutade scheman när de skriver, nästan som ett vanligt kontorsjobb. Andra är mer spridda och skriver kanske bäst mitt i natten när en idé kommer till dem. Att hitta en optimal skapandeprocess är något som Seinabo fortfarande kämpar med.
– Den ser väldigt olika ut och jag har fortfarande inte hittat ett effektivt sätt. Men jag har tur att de jag är i studion med är där från 9 till 17, så det balanseras bra med att jag kan skriva mitt i natten eller kanske inte skriver alls under tre månader. Jag har försökt sätta min kreativitet i system, men inte lyckats ännu. Det är en sann genialitet att klara det.

Vad är den största utmaningen med att spela in ditt debutalbum?
– Att skriva klart låtarna. Första halvan går jättesnabbt, men när det blir jobbigt ger jag upp och börjar på en ny. Och sen när jag går tillbaka känns det alltid som att jag bara härmar mig själv, för jag är inte inne i samma flow.

Har du känt av mycket press från skivbolaget?
– Ja, jag fick en albumdeadline i december men tror fortfarande inte jag är klar. Jag jobbar dock med världens bästa människor. Det ligger i allas intresse att det ska bli så bra som möjligt. Så det är press, visst, men jag älskar den. Hade de sagt ”allt är lugnt gumman, ta den tid du behöver” hade jag aldrig fått ihop något.

Hon frågar sig varför press skulle vara en dålig sak.
– Press betyder att det finns människor som har sett glimtar av när du är som bäst och därför vill att du ska vara bäst hela tiden, det är verkligen något positivt.

K anske är det just pressen som har hjälpt till att ta henne till Capitol Records berömda studio. Hon har en hysterisk prestationsångest strax innan, men gör sitt bästa för att tänka bort det och när hon börjar sjunga finns inga yttre spår av nervositet. Och när sista tonen är tagen är åskådarna övertygade.

Tillbaka i Sverige beskriver hon mottagandet som ”magiskt”.
– Det var helt fantastiskt och overkligt galet med tanke på att Frank Sinatra och Aretha Franklin har hängt i samma rum.

Vi återvänder till att diskutera några av de nya låtarna jag precis fått tjuvlyssna på. Poetic sticker ut och påminner om ljudet som skulle uppstå om Seinabo och Magnus hade placerat en boombox i en kyrka.
– Shoutout till Magnus, han hade gillat den beskrivningen. Det är faktiskt lite så vi tänker med musiken.

För mig är de lägre registren i din röst ditt kännetecken. Vad gillar du mest med din egen röst?
– Exakt det, haha. Och jag har funderat på varför: du vet när man mediterar och tar en låg ton? Det gör något med ens kropp att sjunga mörkt, det är väldigt fysiskt avslappnade. Min dröm är att kunna sjunga lika lågt som Lala Hathaway.

Men av de nya spåren är det Burial jag inte riktigt kan sluta tänka på. Medan jag lyssnade funderade jag på vem den handlar om, för speciellt refrängen låter som att hon sjunger till sin far som gick bort våren 2013. Jag måste fråga.
– Den är flummig för jag skrev den för tre år sen som någon slags filmsekvens, vilket jag aldrig gör. Men när jag ändrade några ord insåg jag att den handlade om min pappa. Det var inte meningen, men när jag satt och sjöng förstod jag att det var exakt så jag kände inför honom och hans död. Det är nästan läskigt.

Finns det någon låt du gjort hittills som du är särskilt stolt över?
– Min favorit är fortfarande Hard Time. Jag gillar Magnus produktion i kombination med sticket som är den bästa vokalgrejen jag har gjort. Hans genialitet skiner igenom i den och den är otroligt häftigt producerad. Den är fysiskt svår att stå emot, man måste röra på huvudet. Men jag gillar också en ny som heter Pretend. Den tycker jag är fly, rent sångmässigt.

Jag tolkar det som att Pretend handlar om det vi har pratat om: rädslan för att misslyckas och att det när som helst kan skita sig.
– Ja, jag tänker ofta på hur mycket i nuet jag ska leva egentligen. Om jag visste att jag skulle dö imorgon, vad skulle jag göra då? Då skulle så mycket släppa och många saker sluta vara viktiga.

När jag tänker på sånt känns det som att min hjärna smälter.
– Det är som att tänka på universum!

M en det är intressant, speciellt om vi utgår från att vi hade några månader kvar. Då skulle vi se vilka våra verkliga prioriteringar var.
– Det är nog ett bra sätt att komma på vad du verkligen vill göra. Det är som Lauryn Hill-låten Everything is Everything. Det låter flummigt men allt kan verkligen vara allt, du kan känna att någonting är det roligaste någonsin om du väljer att se det roliga i det. Lycka hittar du i dig själv, du ska inte vara beroende av omständigheterna. Du ska kunna sitta på en bänk och vara lycklig.

Seinabo tystnar under några sekunder innan hon fortsätter.
– Jag tror att det är viktigt för mig att tänka så eftersom framgång inte är konstant. Jag behöver hitta mig själv och det som gör mig glad, och det behöver vara något som någon annan inte kan ta ifrån mig, för annars blir jag så beroende av min omgivning.

Vad blir du glad av?
– … Hmm. Jag blir glad av att ha riktiga samtal med folk. Jag blir glad av ärlighet och när människor kommunicerar på riktigt och osjälviskt om saker. Jag älskar att prata med folk och inse att vi har samma sorger. Och jag blir glad av att hänga med mina kompisar och mina systrar, du vet när man pratar helt tokigt och har sitt språk men alla förstår varandra. Och sen älskar jag att sjunga! Jag kanske inte älskar att skriva låtar, men jag älskar att sjunga.

På tal om dina systrar, visst hittade du tillbaka till dem när du flyttade till Stockholm?
– Ja, några av oss är inte uppvuxna tillsammans. Jag är uppvuxen med min pappa och de hade ingen relation till honom alls, så vi träffade varandra för första gången när jag var tonåring. Men vår relation har de senaste tre åren vuxit och nu är vi systrar på riktigt. Vår familj har långt kvar att gå, men vi jobbar på det, på vad det betyder att vara blod och om vi vill vara de vuxnas historia med varandra eller skapa våra egna.

Det är inte alla som lyckas reparera relationer på det sättet.
– Man måste tänka väldigt fritt och jag har övat länge. Min pappa var en riktigt strulig person och jag har alltid känt att det var viktigt för mig att älska honom så jag har försökt komma på sätt att göra det. I det ingår att bli ignorerad, men ändå ställa sig upp och försöka. Och jag gör det för jag vet att det är för min egen skull jag älskar den här personen, det ska inte ta något från mitt ego.

Det är ett intressant synsätt, som jag tror flera har svårt med. Hur mycket har du kämpat för att nå dit?
– Mycket! Min relation till honom har varit så konstig. Han var alltid den jag försvarade, mitt hemliga vapen och min idol, och det var många som hade åsikter om honom. Men jag var alltid i mitten och för mig var det viktigt att förstå honom. Han var både fantastisk och självdestruktiv, det fanns många dualiteter inom honom. Eftersom jag ville vara med honom var jag tvungen att lära mig det på hans termer, utan att bli arg eller bitter.

Det känns som ett väldigt moget sätt att tänka på.
– Det finns en gambiansk brutal kultur om att man ska försvara och vara med sin familj i alla lägen, jag tror att det kommer därifrån. Som vuxen inser jag att inte alla familjemedlemmar kan försvaras, men på något sätt skulle jag få skuldkänslor om jag inte älskade min familj. Om vi tittar på det utifrån är det nästan som obesvarad kärlek. Jag ska vilja älska eftersom jag vill, jag ska inte behöva få något tillbaka. Först då jag kan vara till freds med vad som än händer. Det är då jag känner mig fri.

Dela denna artikel!