Litteraturenkäten: Neftali Milfuegos

Neftali Milfuegos debut är en språkligt pulserande, politiskt kompromisslös och ömsom romantiserande/avromantiserande dagboksroman. En antinationalistisk resa genom hat, identitet och kärlek betitlad Tankar mellan hjärtslag.

På frågan om varför han kallar sig Neftali Milfuegos, en pseudonym, svarar författaren såhär till Camila Astorga Díaz i P3: ”Den frågan ställs för att det är i en litterär kontext, man skulle aldrig fråga Stor eller Banksy varför de har sina namn. Jag är Neftali helt enkelt.” I samma intervju säger han också att boken aldrig var tänkt att bli en bok, utan att texterna uppstod ur en ilska och ett behov av att förklara saker för sig själv. Han var tvungen att skriva.

I Tankar mellan hjärtslag reser Neftali Milfuegos till Valparaiso för att gå Biskops-Arnös frilanslinje. Väl på plats fylls hans tid av protester och skolockupationer, av reflektioner kring revolution, rasism, kapitalism och tillhörighet. Av vänner, droger, och sex. Han gäckas också av den mystiska ”el joven poeta”, en gatupoet vars politiska dikter och refererande till litteraturhistorien pryder stadens fasader, ord som biter sig fast i hans medvetande. Romanen är en uppgörelse, med Sverige och med Chile, som stundtals bryter sig loss från dagboksformen, kanaliseras i rytmiska dikter eller kränger till och virvlar ut i indignerade essäer. Ständigt drivs läsaren framåt, vidare.

Neftali Milfuegos är född 1990 och bosatt i Stockholm. Han hävdar att Tankar mellan hjärtslag kan vara hans sista bok. Om det stämmer återstår att se. Här är i alla fall hans litteraturenkät.

Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
För att jag var tvungen, det var orden eller förtryck.

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Skriva gör jag bara när jag behöver det.

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Skriken som dödar tystnaden.

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Nej, fuck litteratur. Alla bär på sin historia, alla har nåt att berätta, alla förtjänar att bli lyssnade på.

Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Allt är medvetenhet – Allt är ett – Allt åt alla.

Snille eller smak? Motivera!
Känsla, för ska människan åter bli människa måste intellektualiserandet bort.

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Släck lampan.

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Revolutionen kommer inte att televiseras.

Bästa jag läst i år:
The SCUM Manifesto och YAHYA HASSAN.

Bästa jag läst i mitt liv:
Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, boken som fick mig att börja läsa.

Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Ingen aning, jag vet ingenting om litteraturkritik.

Känslor inför ”recensionsdagen”:
Jag bryr mig inte särskilt mycket.

Tankar kring författarens offentliga roll:
Rundgångens avantgardister, som rörelsen mellan tystnad och vansinnesvrål.

Favoritpoeter/författare just nu:
Liv Strömquist och Athena Farrokhzad.

Litterära förebilder:
Silvio Rodríguez och Max Peezay.

Poesins största utmaning:
Om poesi vet jag ingenting, men jag vet att orden inte räcker till. Därav poesi.  

Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej, allt är medvetenhet, att universum sen försöker förstå sig själv genom ord är någonting annat.

Bästa titeln (någonsin):
En svensk tiger.

Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Hunter S. Thompson, för att han förstod galenskapen.

Mest underskattade litterära genre:
Den som inte skrivs.

Min finaste mening:
”The Tao that can be told is not the eternal Tao.”

Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:  
Min farfarsfar och min mormorsmor, för att jag inte har den minsta aning om vilka de var.

Några ord om litteraturens politiska potential:
När militärjuntan tog makten i Chile 1973 avrättade man Víctor Jara med 44 kulor, ändå kunde de aldrig ta ifrån honom orden.  

Litteraturens framtid tillhör:
De tystades röster.

Sista ordet:
“Hermanos, nosotros nacimos de la noche, en ella vivimos, moriremos en ella pero la luz será mañana para los más, para todos aquellos que hoy lloran la noche, para quienes se niega el día, para todos la luz, para todos todo.” – Emiliano Zapata.

Neftali Milfuegos debutroman “Tankar mellan hjärtslag” finns ute på Wahlström och Widstrand. Den 5 februari anordnar Littosfären hans releasefest på Cyklopen i Högdalen, en fest med temat VÅR GATA där bland annat poeten Arazo Arif och EXPOs Bilan Osman medverkar på scen. Det vill du inte missa.