Mara Lee är inte bara en av Sveriges främsta poeter, essäister, och översättare.
Hon har inte bara skrivit diktsamlingarna Kom, Hennes vård och nu senast den sylvassa, blytunga, tudelade Min natur (där ena hälften upptogs av Kristin Bergets lysande poesi), hon är inte bara verksam som forskare vid Göteborgs universitet där hon avhandlar skrivandet som förändring, som ansvar, hon har inte bara översatt delar av Anne Carsons storartade mosaik till författarskap (en förhoppningsvis ännu inte avslutad gärning), hon har inte bara år bakom sig som lärare på diverse skriv- och konstutbildningar – nej, Mara Lee är också, såklart, en strålande romanförfattare.
En viktig. Efter Ladies och Salome kommer nu Future Perfect på Albert Bonniers Förlag. När jag skulle skriva kort om bokens storhet till den kommande pappersupplagan av Nöjesguiden så skrev jag orden ”årets” och ”roman”, i den ordningen, för att genast sudda dem igen. Det kändes lätt löjligt, ja, drastiskt att dra sig med den typen av definitiva utsagor, men nu vet jag inte. Eller: jag vet. Jag skulle låtit det stå. För Future Perfect kan verkligen vara ”årets roman”, men det spelar givetvis ingen roll. Det som spelar roll är att boken är en förtvivlat vacker skröna med ett persongalleri som skriker. En smärtsamt trånande saga iklädd en förrädisk, klassiskt skön språkdräkt. En storslagen käftsmäll.
"Och när Chandra tvekade inför det röda läppstiften sa Dora: 'Vare sig du målar dem eller ej kommer dina läppar att vara illröda i deras ögon. Så du kan lika gärna måla dem. Sådana som du och jag är födda med läppstift.'"
Future Perfect är berättelsen om en omöjlig familj i vilken Chandra gör entré och förhäxar alla. Om en grön bok som berättar en klännings historia. Om att springa snabbt och kedjas fast. Om förtryck, motstånd, Skåne och Paris. Flickorna i Borgmästarvillan. Att vilja fylla hål av saknad. Och så mycket mer. Det är hypnotiskt och erotiskt utan nåd, Mara Lee skriver ömsom fasansfullt, raljerande, skamlöst om ”lösaktigheten” och systerskapet, laddad till tänderna med ”sol, skratt, läppstift och is”.
Här är Mara Lees litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Språket är mitt hem, ett hem som rör sig.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Disciplin är ett av mina älsklingsord.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Snöblandat regn med sprickor av sol, d v s på ren svenska: subversiva intersektioner vilka omförhandlar våra subjektiviteters agens.
Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Inte att odla, men snarare ofrånkomliga, t.ex. följande:
Skitstövel-syndromet: en författare som är lojal mot skriftens sanning och vägar kommer någon gång att tvingas vara illojal mot sina vänner och familjemedlemmar.
Isolering: hjälper, eftersom det kan vara svårt att få ro att skriva om en avbryts stup i kvarten.
Smärta: i skrivandet får författaren välja när hon vill adressera sina sår. Inte för att omvärlden kräver det (visa oss dina sår!) eller för att omvärlden förnekar dem (du har väl inga sår?), utan hon väljer. Ja, skriften väljer.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
Den jag fick på nyårsaftonen förra året hemma hos Hanna: ”Beauty, riches and love are yours for the taking”.
Snille eller smak? Motivera!
Nä.
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
”Klä upp dig och stanna hemma.” (Florence Edenshaw, cit. i Trinh T. Minh-ha, Någon annanstans, här inne, Glänta, 2012.)
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Klä upp dig ännu mer och lås dig ute.
Bästa jag läst i år:
Katarina Frostenson, Tre vägar, Andrés Stoopendaal, De federala distrikten.
Bästa jag läst i mitt liv:
Perec: W eller minnet av barndomen, Toni Morrison: Beloved, och Primo Levi: Är detta en människa?
Vad är relevant litteraturkritik?
Sensibilitet, fördjupning, kunskap, kontextualisering.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Yrsel.
Tankar kring författarens offentliga roll:
Att skrivande och engagemang hör ihop, dock kan ingen jävel stå och diktera hur mitt engagemang ser ut eller ska manifesteras. Eller missuppfattade jag frågan? Ja, det gjorde jag nog.
Favoritpoeter/författare just nu:
Anne Carson, Toni Morrison, Jean Genet.
Litterära förebilder:
Se ovan.
Poesins största utmaning:
Att vara angelägen, och att bli läst.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej. Nej.
Bästa titeln (någonsin):
Inbjudan till halshuggning (Nabokov).
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Jean Genet, kanske. Jag skulle vilja prata om begäret med honom. Dels eftersom hans böcker förkroppsligar hur begäret kan vara farligt och subversivt. Och dels resonemanget i ”Lindansaren” där det råder en asymmetri mellan jämlikhet och begär.
Mest underskattade litterära genre:
Science fiction.
Min finaste mening:
Min? Hur menar du?
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Jean Genet och O. Butler och Johan Jönson.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Jag föredrar att prata om litteratur och engagemang. Det rymmer mer, och ramen är inte lika fyrkantig.
Litteraturens framtid tillhör:
Se nästa fråga.
Sista ordet:
Future perfect är ett grammatiskt tempus som förenar förflutenhet och framtid. Tiden och synen på tid är akut i detta klimat, idag, nu, när nuet riskerar att sluka allt i sin väg. Att se tid som möjlighet och rörelse, i synnerhet för människor som p g a spatiala begränsningar fastnaglas vid en viss geografisk plats. Då finns tid istället. Imorgon, idag, igår, 4-ever.
Mara Lee är aktuell med romanen Future Perfect på Albert Bonniers Förlag.
