Litteraturenkäten: Karolina Ramqvist

13:10 28 Apr 2015

Foto: Jasmine Storch.

Karolina Ramqvists nya roman, Den vita staden, är en metodisk thriller som utspelar sig i sorgens skugga. Det är en skarp, fängslande undersökning av människoidealet som eftersträvar styrka och perfektion. Av moderskapsidealet. Det är en berättelse om konsekvenser där ett komplext motstånd darrar genom varje scen.   

 

Boken, som är den fristående fortsättningen på Flickvännen, är en imponerande uppföljare som fungerar i sig själv. Huvudpersonen Karin, en av de mer mångbottnade i svensk samtidslitteratur, har blivit ”hon” istället för ”jag”, och fram träder en annan sorts ensamhet, den berättartekniska distansen gör klaustrofobin mer påtaglig. Eller hopplöst ödesmättad? Handlingen drivs fram av raffinerade nedslag, som koncentrerade tablåer. Utgångspunkten är huset som pojkvännen John gav henne, samma hus som i Flickvännen, men John finns inte längre. Han är borta, hans kriminella gäng och deras fruar likaså; allt snack om att ta hand om varandra, hålla varandras ryggar, är som bortblåst. Det är every man for himself och Karin är ensam med sin nyfödda dotter Dream.

Allt är i förfall: kroppen, den perfekt blanka hotellinredningen, livet. Kronofogden vill åt huset och Karin måste ge sig ut med barnvagnen i en fientlig stad av is, askfärgad snö och asfalt. Den vita staden är en lika spännande som vacker berättelse från den kriminella världens periferi, det är en smärtsam skildring av det köttiga i moderskapet. Romanen blir ett eget rum, kompromisslöst i sin komplexitet, i vilket Karolina Ramqvists prosa inte väjer för den eventuellt obekväma frågan: har Karin sig själv att skylla för att hon valde en ”dålig man”? 

 

Karolina Ramqvist har givit ut flera romaner, senast den uppmärksammade generationsskildringen Alltings början. Flickvännen, som vann tidningen VI:s litteraturpris och blev något av en kultbok när den kom 2009, sätts i år upp som pjäs av Marianne Lindberg De Geer på Stockholms stadsteater med premiär den 12 december.

Nöjesguiden kan med stolthet maxa detta Karolina Ramqvist-år med en rykande färsk litteraturenkät.

 

 

Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”): 

När jag var yngre ansträngde jag mig verkligen för att försöka ge ett svar på den där frågan, som jag fick jämt. Det upptog en stor del av min tid och det fick mig att känna mig oduglig. Som om jag saknade ett tillräckligt starkt berättigande. Men svaret är att det inte finns något svar. Jag skriver bara. Jag skriver för att skriva. 

 

Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:

Jag har tränat upp den disciplin som krävs. Jag behöver inte längre ett eget rum, men jag behöver pengar. Jag jobbar på att bli mer fysiskt uthållig.

 

Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:

Jag tror att jag vet för lite om det svenska litteraturklimatet för att verkligen sakna något. Men det händer att jag saknar böcker att läsa, trots alla de som redan finns överallt omkring mig. 

 

Finns det litterära ”genimyter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?

Om vi talar om vuxna människor som skriver böcker så tror jag att den syn på geniet som vi ärvt från romantikens dagar är begränsande och lite löjlig. Men för till exempel ett barn kan det nog vara bra att se på sig själv som ett upphöjt geni.  

 

Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva: 

Så dålig på att skriva sådant, de kommer aldrig att ge mig det uppdraget. 

 

Snille eller smak? Motivera!

Nej.

 

Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:

Ingenting. 

 

Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:

Så lite som möjligt. 

 

Bästa jag läst i år:

Man måste älska männen mycket, Marie Darrieussecq.

 

Bästa jag läst i mitt liv:

Frantz Fanon, Marguerite Duras, Virginie Despentes och Barbro Lindgren.

 

Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?

De är flera. 

 

Vad är relevant litteraturkritik? 

Som romanförfattare föredrar jag en kritik som utgår från verket och förhåller sig till det, som läsare kan jag uppskatta även den lite vildare kritiken. 

 

Känslor inför ”recensionsdagen”: 

Rädsla, självhat och äckel. 

 

Tankar kring författarens offentliga roll: 

Är den ett straff kanske? När jag började skriva min senaste roman gjorde jag det på grund av författarrollen som problem. Det var sommaren 2012 då jag gjorde mycket intervjuer om Alltings början, samtidigt som jag var ledig. Det visade sig snart att det var outhärdligt att bara prata om det skrivna och inte skriva. Jag grep efter skrivandet, för att jag inte stod ut med att vara Författare, jag ville vara den som skriver, för att formulera tudelningen som Bodil Malmsten i Så gör jag, hennes bok om att skriva. Att skriva blev den enda möjliga flykten från att vara författare. 

 

Favoritpoeter/författare just nu:

Margret Atwood och Sara Danius

 

Litterära förebilder:

Innan jag skrivit några böcker var det Anaïs Nin, Barbro Lindgren, Gerda Antti, Märta Tikkanen, Katarina Taikon, PC Jersild, Jean-Paul Sartre, Marguerite Duras, Joyce Johnson, William Burroughs, George Orwell, Faye Weldon, Erica Jong, Suzanne Brögger, Marilyn French, Margareta Strömstedt, Simone de Beauvoir, Alice Walker och andra, vars namn och porträtt jag studerade på bokflikarna. När jag sedan började försöka själv försvann alla och lämnade mig i ett kompakt mörker. Men efter att min första roman var färdig upplevde jag en känsla av bekräftelse när jag läste två böcker: Michel Houellebecqs Plattform och Jamaica Kincaids A Small Place. De fick mig att känna att det jag ville var rimligt eftersom de, som var så högstående i mina ögon, hade gjort något som jag tyckte var besläktat.

 

Poesins största utmaning: 

Det vet jag inte. 

 

Är allt poesi? Varför/varför inte? 

Nej, jag tror inte att allt är poesi. 

 

Bästa titeln (någonsin): 

Ja.

 

Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför? 

Åh Gud, det låter som en total mardröm för mig. Kanske om det var Toni Morrison. 

 

Mest underskattade litterära genre: 

Kan inte komma på någon som är underskattad, men jag tycker att genren ny, svensk barnlitteratur verkar ganska överskattad, som helhet. 

 

Min finaste mening: 

Har ingen sådan.

 

Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av: 

Jag är inte säker på att jag vill läsa en sådan, men kanske om det var Derek Walcott och Asta Olivia Nordenhof.

 

Några ord om litteraturens politiska potential: 

Sartre pratar om den engagerade litteraturen och hur våra skildringar av verkligheten kan förändra den. Det är kanske mer användbart än att tala om politisk litteratur? Jag har inget emot politiska läsningar av mina romaner, men jag önskar att de skall få bli lästa som romaner. 

 

Litteraturens framtid tillhör: 

Förmodligen fel människor, och för få, är jag rädd?  

 

Sista ordet: 
Oförvitlighet.

 

Den vita staden är utgiven på Norstedts och finns ute nu. 

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!