Foto: Angelica Zander.
Felicia Stenroth är tillbaks med den efterlängtade Indianlekar. ”Den svåra andra skivan”, läs romanen, är ett koncentrerat relationsdrama vars precisa puls löper längs med den skenbart händelsefattiga dramaturgin. Längs med den långsamma sommaren. Det är en kongenialt svettig isbergskonstruktion som skapar andnödsspänning i läsaren med hjälp av en beundransvärd språklig skönhet. Det är en roman som stannar kvar länge.
I Indianlekar hamras handlingen fram med ett blytungt språk. Det kretsar kring Ebba och hennes kusin Edith som flyttar in i Jonatans skitiga lägenhet över sommaren. Jonatan är Ebbas pojkvän och han ska till Norge för att arbeta, tjäna pengar. Det är många som gör det. Han har en hund som river upp huden när man badar, en hund som får stanna med Ebba och Edith bland de gamla Volvoarbetarnas upprustade baracker i Skogsbacka. Eller ”Indianbyn” som den kallas i folkmun. I bakgrunden finns också Ebbas pappa, Frank. Där har vi bokens spelplats och persongalleri – dess premiss. Från den utvecklas sedan ett händelseförlopp vars intensitet eskalerar i takt med den trögflytande årstiden. Det är våldsamt som en lek, allt laddas imponerande mot en bristningsgräns och slutet är oerhört. Kanske årets starkaste i svensk skönlitteratur.
Felicia Stenroths första roman, Bilder som inte angår mig, fick ett fint mottagande 2012 när den utkom på nu nedlagda förlaget X Publishing (om än lite väl många lata omdömen i stil med ”lovande debutant”). Indianlekar, som är utgiven på Norstedts, har bland annat fått Jonas Thente att tänka på Samuel Beckett (ack, den som ändå alstrade sådana associationer i Thentes hjärna!), medan SVD:s Paulina Helgeson drog paralleller till Silvia Avallones Stål.
Felicia Stenroth har tidigare gått utbildningen Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, men är nu bosatt i Stockholm. Här är hennes litteraturenkät.
Därför skriver jag (när jag vet att jag kommer behöva svara på frågan om ”varför jag skriver”):
Jag skriver för att det är det enda jag känner mig riktigt bra på. Det är en plats där jag blir helt avskärmad. Det är en plats där jag blir tröstad. Det är en plats där jag får vila. Och där jag blir glad. Jag skriver också för pengar. Det är min dyraste kulturvana: att skriva litteraturkritik och utlåtanden. Det tar mycket tid och genererar lite pengar.
Ungefär såhär disciplinerad är jag i mitt skrivande:
Mycket och lite. Flera av dem som står mig närmast har aldrig sett mig skriva. Men jag skriver alltid mycket när jag väl skriver.
Det här saknar jag i det svenska litteraturklimatet:
Att det skulle vara enklare att prova olika saker. Att allt inte skulle läsas in i ett ”författarskap”. Att man kunde släppa en oväntad EP, till exempel. Att kritiker helt slutade använda ordet ”debutant” – kanske skulle det hända något nytt då? Att det skulle vara mindre fokus på person och mer fokus på text. Högre arvoden.
Finns det litterära ”myter” som är befogade att odla? Vilka? Varför?
Jag har svårt att komma på något tillfälle där det är bra att odla en myt? Och när människor börjar rabbla upp vilken kulspetspenna de måste skriva med, eller vilken sorts te de måste dricka, eller att de måste stå eller sitta eller ligga på ett visst sätt för att kunna skriva bra, så blir jag väldigt uttråkad.
Om jag fick uppdraget att spökskriva en visdom till en lyckokaka (ämnad för mig själv) så skulle jag skriva:
"Håll ut", kanske.
Snille eller smak? Motivera!
Är inte snille eller smak ett sätt att välja mellan form och form när man vill välja innehåll?
Det här vill jag säga till litteraturvärlden sekunderna innan jag somnar:
Jag har tänkt hela dagen, men när du frågar blir jag tyst.
Det här vill jag säga sekunderna efter att jag vaknat:
Fråga igen.
Bästa jag läst i år:
Sex liter luft – Andrzej Tichý.
Vem skriver mest relevant litteraturkritik i Sverige idag?
Jenny Tunedal.
Vad är relevant litteraturkritik?
Att läsa verket utifrån dess egna förutsättningar och inte utifrån en färdig mall. Ibland är det att fråga sig vad texten är och vill istället för att fråga sig vad den inte är och inte vill. Att inte fega ur och inte gardera sig.
Känslor inför ”recensionsdagen”:
Har känt mig ömtålig och orolig mest hela tiden.
Tankar kring författarens offentliga roll:
I en kulturdebatt kan författaren bidra med en annan sorts blick, eller form, som kan möjliggöra nya infallsvinklar och framförallt väcka känslor. Sami Saids text Lyssna nu för en gångs skull i Expressen är ett bra exempel. Han skrev en helt ny text om romers situation och hur de behandlas. Den komplicerade också frågor om blick och position.
Poesins största utmaning:
Att bli utgiven, tyvärr. Poetens: att få betalt. Utöver det: att bli läst. Att få utrymme. Att bli tagen på allvar. Att läsas högt i olika vardagliga sammanhang.
Är allt poesi? Varför/varför inte?
Nej, allt är inte poesi. Kanske kan allt bli poesi, om man gör ett uppriktigt försök.
En bra titel:
Brorsan är mätt – Mirja Unge.
Vilken författare, levande eller död, skulle jag ha helst ha en kontinuerlig, livslång mailväxling med? Varför?
Livslång? Ett sådant ansvar skulle jag inte kunna ta på mig.
Mest underskattade litterära genre:
Replikerna i Teen Mom 2.
Min finaste mening:
Jag lät en vän välja: "Ingen visste hur han hade hamnat där. De visste bara att han inte skulle vara där."
Ett poetiskt samarbete jag skulle vilja läsa en 500 sidor lång kollektivskriven diktsamling av:
Johan Jönson och Fredrik Nyberg.
Några ord om litteraturens politiska potential:
Om en dikt kan förändra en människa är det inte omöjligt att den kan förändra en värld.
Litteraturens framtid tillhör:
Alla som inte visste att de ville ha den.
Sista ordet:
Förlåt Elis för att jag inte höll deadline. Jag kan bjuda på en öl, lovar.
Felicia Stenroths andra roman Indianlekar finns ute nu. Läs den. Boken stoltserar dessutom med ett ovanligt vackert omslag, en expressiv målning signerad författaren själv.
