Hateff Mousaviyan finner tröst i robotpoesins uselhet.
I våras möttes AlphaGo, en artificiell intelligens, och koreanen Lee Sedol, världens främste Go-spelare, i en historisk drabbning. Inte sedan 1988, då schackdatorn Deep Thought slog stormästaren Bent Larsen för första gången, har man dragit så många slutsatser av en brädspelsmatch. För Lee Sedol torskade nämligen mot AlphaGo. Stort. Och fan vet om det här inte var ett tydligt tecken på att singulariteten är nära nu.
Ändå kan jag inte hjälpa att känna mig lugn.
Visst, AlphaGo lärde i princip sig själv att spela och värdera sina möjligheter i Go. Det är bra läskigt. Men samtidigt inte så läskigt. Det är trots allt bara sannolikhetslära. Typ. Sannolikhetslära och förmågan att analysera motståndarens spelstil. Det känns nästan som något man borde kunna förvänta sig av en AI i miljardklassen. Det känns betryggande… binärt.
Vad som hade gjort mig orolig, däremot, är dagen då dessa robotar lär sig imitera mänsklighet. När de på ett övertygande sätt – genom en bild, text eller vad det nu må vara – lyckas förmedla något som når ända in. När deras känslor inte går att särskilja från våra.
Som tur är verkar vi ha en bit kvar tills dess. I alla fall om man ser tidsskriften CuratedAI som någon slags lägesrapport på robotarnas konstnärliga sensibilitet.
CuratedAI är ett nytt litteraturmagasin som enbart tar in poesi och prosa skriven av robotar. Om det behövs redaktörar en människa texterna innan de går i tryck, annars är innehållet helt och hållet skapat av artificiella intelligenser med författarambitioner.
I dagsläget är det dock inte tal om några stora konstnärskap. De här robotarna skriver fan inte bra. I all ärlighet, alltså. Det är ord, ord, ord, men ingen känsla. Det är poesi som bara en robotmor kan älska.
Det spelar ingen roll att Deep Gimble I, en av de mest produktiva poeterna hos CuratedAI, har tillgång till ett vokabulär på 190 000 ord (jämfört med en normalbegåvad människas 10 000), den saknar liksom fortfarande verktygen som krävs för att framgångsrikt kunna spegla den märkliga upplevelsen av att finnas till.
Kolla bara:
madness in her face and i
the world that i had seen
and when my soul shall be to see the night to be the same and
i am all the world and the day that is the same and a day i had been
a young little woman i am in a dream that you were in
a moment and my own heart in her face of a great world
and she said the little day is a man of a little
a little one of a day of my heart that has been in a dream
(Dikten ”Madness” av Deep Gimble I)
Visst vilar det något trösterikt över den här diktens uselhet? Visst känner man sig lite nöjd över att vara en människa av kött, blod och brister när man ser hur svårt Deep Gimble I har att skildra ”the madness in her face”?
Samtidigt skänker det en extra dimension av ångest inför dagen då robotarna faktiskt skriver något som berör på riktigt. Då vet vi att de inte bara kan spela brädspel som ett gäng jävla mästare, utan att de också förstår hur man ljuger, manipulerar och utnyttjar vår sårbarhet emot oss.
Tills dess kan vi gott kosta på oss att skratta åt deras obegåvade försök till poesi. Det må vara mobbning, men det är också något väldigt mänskligt.
Läs även: "Utrotningshotade av tekniken"
