betyg: 6 Jag är (olyckligt/på avstånd/hopplöst) kär i Jonathan Johansson. Det är inget att sticka under stol med och det är lika bra att jag säger det direkt så slipper ni falska förhoppningar om att få läsa en objektiv recension.
Därför är det kanske inte heller oväntat att jag har the time of my life på hans specialspelning Trilogi på Cirkus i Stockholm – ett tretimmarsframförande av hans tre skivor, en ren och skär dröm för fans av de två första. Först En hand i himlen, sen Klagomuren, sen paus (!), sen Lebensraum!. Med sig har Jonathan Johansson ett band på fyra personer, däribland hans ständiga parhäst Johan Eckeborn på trummor. Jonathan själv ser ut som ett livs levande Frankensteins monster på scen, hans rörelsemönster ryckigt, armarna som en dinosauries eller som Thåströms, på samma gång kontrollerad och yvig i sitt kroppspråk. Han säger att han har väntat på det här ögonblicket i tio år.
Det finns något ärligt i att framföra gamla skivor i sin helhet, skivor som han på många sätt rört sig ifrån musikaliskt, men han är nästan nervöst stolt över dem och det är ljuvligt att se. Mellan två låtar läser han upp en självbiografisk lista från a till ö: ”A som i ung och mycket allvarlig, b som i bad moon rising, c som i cute”. Publiken skrattar som om det vore standup. Det är det kanske, på sätt och vis. Han har ett nästintill fullsatt Cirkus förbehållningslöst på sin sida genom hela kvällen.
Att se en religiös människa göra det den är bäst på är ibland som att titta direkt på Gud, man tänker: ”Du måste fått den här talangen från himlen?”. Man har aldrig förr tänkt på himlen men nu framstår det som högst troligt. Så är första akten. I andra är Jonathan Johansson förvisso mer självsäker, låtarna är nyare och ligger kanske närmare honom känslomässigt, men en lite distanserad proffsighet smyger sig på. Jag svär över den till synes oundvikliga funkskadan som förr eller senare drabbar så många av våra bästa artister men beundrar den mönstrade kimonon han fått på sig. Och VAZ, jag beundrar VAZ, systrarna som körar under större delen av Lebensraum!-partiet. De sjunger som gudinnor och det väger nästan upp för att kvällens stjärnas röst inte riktigt kommer till sin fulla rätt i de nyare låtarna.
I slutet av konserten ber Jonathan Johansson om en tjänst. Köp ingen merch, säger han. Ni stockholmare är rikast i landet, säger han. Han läser upp donationsnumret till UNHCR:s kassa för människor på flykt – det är 123 90 01 645, så ni vet –, ber publiken att swisha, och läktarna på Cirkus lyses upp av hundratals ivrigt betalande skärmar. ”Det här, det är vackert”, säger han. Och det är det verkligen. Bara inte riktigt lika vackert som kraften i första halvlek.
Läs även: Jonathan Johansson bryter mot egna regler.
