Malmö, Hitlerreferenser och Zlatan. Jonathan Johanssons nya album är fullt av musikaliska utflykter och flörtar vilt med andra genrer och hans nya opoetiska sida. För Pelle Tamleht berättar han om den skrotade idén att vara en Lorentz-kopia och hur han istället dammade av funkgitarren.
Den Malmöfödde artisten Jonathan Johansson avgav tidigt ett löfte till sig själv att inte behandla sin uppväxt i låtskrivandet. Efter 15 år i Stockholm fick emellertid detta löfte stryka på foten.
Flera av låtarna på den nya skivan Lebensraum utspelar sig i och omkring Malmö, texterna låter nästan parodiska ibland, med referenser till Zlatan, Rosengård och Pildammsparken.
Var det viktigt att göra det lättförståeligt?
– Känner du till Raja? Eller att de stängde min högstadieskola Hermodsdal på grund av för mycket våld? Känner du till att det stod två elefanter utanför bajskorven till köpcenter Emporia på deras invigning? Eller att det bildas helt magiska fabulösa regnbågar över Pildammarnas fontäner när solen lyser?
Nej.
– Då börjar vi om. Helt ärligt är väl den texten inte bara lättförståelig, den är snudd på intern. Men det är klart jag vill kommunicera, bli någorlunda förstådd. Jag blev trött på att vara poet och ville vara mer konkret. Platserna är dessutom kända för att de är viktiga. Vad är Malmö utan Rosengård och Ibrahimovic?
Under de sex år jag känt dig kan jag inte minnas att jag någonsin hört dig prata om Malmö.
– Jag tar väl igen det nu. I och med den här skivan har jag babblat om staden konstant. Jag har också åkt tillbaka till Malmö mer än vad jag brukar göra. Kört runt med en bil och tittat på gamla ställen, tagit kontakt med människor jag inte pratat med på jättelänge.
Hur kändes det?
– Det var jävligt jobbigt att växa upp i Malmö på den tiden, vilket har gjort det extremt svårt att skriva om på rätt sätt. Man vill vara sann och inte förfina för mycket, samtidigt som det inte ska bli för konkret. Som i låten Dröm en dröm till exempel, där det finns en hel del sanning och egna erfarenheter men kanske snarare är ett hopkok av sanningar.
"Vissa perioder när jag inte mår bra av olika anledningar kan jag lätt känna mig väldigt patetisk."
Du har bott i Stockholm i 15 år. Hur har det påverkat dig?
– Jag uppskattar numera vällagad mat på restaurang. Förr var jag mer intresserad av att ölen inte fick kosta mer än 25 spänn och att en McDonalds fanns i närheten så jag hade råd att äta. Annars har Stockholm erbjudit ett perfekt klimat för min självupptagenhet. Den har odlats noggrant och minutiöst.
Måste du inte vara ganska självupptagen för att överleva som artist?
– Jo, absolut. Men det får inte gå överstyr. Vissa perioder när jag inte mår bra av olika anledningar kan jag lätt känna mig väldigt patetisk.
Är du rädd för att bli det?
– Inte längre, men det har funnits perioder när mina kompisar har bett mig chilla. När hybrisklorna slagit fast i mig.
Skäms du för att du inte kunde hålla dig ifrån att skriva om något du aldrig skulle beröra?
– Lite, men regler är till för att brytas. Prestige är livsnödvändigt och samtidigt värdelöst. Jag försöker navigera mellan dessa poler med någon slags värdighet och försöker samtidigt vara fri. Hela ljudbilden är uppochnedvänd också, vilket egentligen är det största regelbrottet. Jag fattar inte hur jag tidigare kunnat lyssna på musik utan att låna från olika genrer.
Foto: Frida Vega Salomonsson.
Lebensraum är full av musikaliska utflykter och flörtar vilt med både genrer och stilar. Med andra ord tvärtemot det konceptuella ljudlandskap vi är vana vid att få höra från en artist som säger sig vara säker på att åtminstone några av hans befintliga fans kommer tacka för sig. Skivan andas en lekfullhet som ibland närmar sig gränsen för vad som kan anses vara helt kosher.
Var det någon utflykt som verkligen inte fungerade?
– Extremt mycket fick kasseras. Jag såg föraktet i ögonen på mina vänner när vi skulle spela in videon till första versionen av Ny/Snö. Det var någon slags Lorentz-kopia rakt av.
Det är överlag väldigt funkigt. Nästan lite Linnros?
– Jag skulle mer säga Blood Orange, eller Kindness om vi nu måste gå ner den trista gatan. Vi har blandat allt vi lyssnar på – pop, r’n’b, house, hiphop med mera – med klassiskt låtskrivande. Men ja, det är funkigt. Jag kan spela funkgitarr kom jag på, underbart härligt.
I Helveten på jorden ropar till och med någon ”En, två, tre, fyr!” i bakgrunden. Det trodde jag aldrig om dig.
– Nä, se där!
Hur känner du inför att ha blivit vuxen?
– Mitt ansikte måste smörjas in morgon och kväll, annars krackelerar det till oigenkännlighet och min skrynklige far stirrar på mig i spegeln, hålögd och sorgsen. Jag springer mil på bandet för att undvika mig själv. Annars är det skönt. Jag är inte längre rädd för att gå och lägga mig. Sedan 2012 tror jag inte längre på monster under sängen.
Behövde du få den vuxna distansen för att våga närma dig din uppväxt?
– Det verkar så. Det var ett konstnärligt val jag gjorde förut, men min egen historia hann ikapp och gav mig en välplacerad örfil.
Redan i vår förra intervju, som gjordes under perioden då Jonathan spelade advokaten Jonathan Harker i den musikteater-föreställningen av Dracula han även gjorde musiken till, resonerade han kring metaforen som finns i historien. Både om rädslan för det okända och metaforen till främlingsfientlighet.
Har ditt engagemang i den frågan blivit starkare nu?
– Det blir sjukare för var dag som går, Europa har en helt ofattbart pinsam historia, och nu ska vi tydligen ner och pissa på oss själva och alla andra igen. Halva poängen med plattan är att visa var jag står och säga vad jag tycker. Men jag har inte heller egentligen förändrat någonting i mitt liv. Jag utnyttjar min ställning som vit, heterosexuell man till fullo. Jag går på mina fester, dricker mina drinkar och tar inget större ansvar.
Du sjunger om Ultima Thule, lyssnade du på dem som liten?
– Ja, jag var 12–13 år, samtidigt som jag lyssnade på Snoop och Nirvana. Det har tjatats oändligt om det där, men den sköna Lasermannen/Ian Wachtmeister-tiden känner vi som är tillräckligt gamla igen. Det är typ samma nu som då, fast mycket obehagligare. Mamma tvingade mig att sluta lyssna på Thule, hon är en god och förståndig mor, som vet när man ska ta en skitunge i örat. Hon accepterade inte det. Tack mamma.
Jag visste knappt att de fanns i Malmö.
– De fanns överallt, låg på alla listor. Skulle inte förvåna mig om P3 spelade dem.
"Om vi ska hårdra har vi idag ett Lebensraum för vita människorna från 'rätt' länder."
Titeln på den kommande skivan Lebensraum är ett ord som användes av Hitler för att beskriva det ”livsrum” herrefolket förtjänade att få på bekostnad av ”undermänniskorna”. Det är således lätt att gissa sig till temat skivan kretsar kring. En Hitlerreferens i titeln på skivan medan musiken låter lättare än någonsin.
Hur tänkte du?
– Att ondskan är banal. Bland annat. Om vi ska hårdra har vi idag ett Lebensraum för vita människorna från ”rätt” länder.
Skivan kommer också ut samtidigt som det är 70 år sedan koncentrationslägren uppdagades. Det är ett känsligt ämne att beröra.
– Just därför. Jag kunde inte längre bara blicka inåt, precis som många av mina kollegor inte heller kunnat göra. Det här är min plikt och min version av motstånd.
Är det modigt?
– Egentligen inte alls, ämnet ligger i tiden. Man kan också se det som att jag kommer ett par år försent och ska visa vad jag tycker. Jag började på den här skivan för två år sedan och ser hur flera av mina kollegor har tagit upp liknande saker. Vi står i samma skit så det är inte alls konstigt.
Är det lättare att ta i svåra ämnen genom att klä dem i en poppigare skrud?
– Det är bara ett annat sätt att bearbeta det omöjliga. Jag ser det jag gör som konst. Så pretentiös är jag. Det är ingen egentlig skillnad på att göra en platta eller skriva en roman, göra en utställning eller sätta upp en teaterföreställning, om man tar formatet på allvar. Det är självklart möjligt att skapa något sublimt, komplext och gudomligt av pop. Jag säger inte att jag har lyckats, utan bara att yta och djup lever i relation till varandra. Den här plattan är ett försök att säga något sant om oss. Ett försök att gestalta vår samtid, hur förljuget och samtidigt tappert vi faktiskt lever. Med en funkgitarr, ett fett beat och en enkel melodi.
