När jag lyssnar på Lemonade blir jag arg på min kille fast jag inte har någon.
Det är något med albumet med tillhörande film – Beyoncés svar på Rumours, så omtalat och upphaussat att allt annat hamnat i mediaskugga de senaste dagarna – som drar. Som gör att jag, fast jag kämpar med handen för munnen, inte kan hålla käft. Av en drös anledningar är jag nämligen tveksam, närmast orolig inför att skriva om Lemonade. Jag är inte bäst lämpad eftersom jag inte är en svart kvinna. Jag är inte bäst lämpad eftersom jag inte är gift, har barn, blir bedragen. Jag är inte bäst lämpad eftersom det känns så jävla väntat att skriva en text om Lemonade.
Men jag kan inte låta bli att gråta stora, tunga tårar när jag lyssnar. Det känns som att jag gråter för all världens bedragna kvinnor. Det sägs att heaven has no rage like love to hatred turned, nor hell a fury like a woman scorned, och sällan har det uttjatade citatet porträtterats så hjärtskärande som i Lemonade. Trots att, eller kanske just för att, Beyoncé länge har varit att betrakta som det mest medietränat oklanderliga helgonet vi har här i världen, känns det här äntligen ärligt. Hon är arg på riktigt, eller, åtminstone: jag tror på att hon är arg på riktigt. Och jag är arg med henne.
När hon i filmen säger “Why can’t you see me? Everyone else can.” är det en fulländad åttaordig sammanfattning av känslan att vara övertygad om att man är perfekt, att man är perfekt för sin beau, att man är perfekt ihop med sin beau. Tills man inte är övertygad längre.
Många har fått sina internethuvuden avhuggna för att ha uttryckt en känsla av att “inte ens” självaste Beyoncé, den perfekta kvinnan, slipper undan otrohet. Jag vet inte om de förtjänade dekapitering. Ingen tycker väl att det finns kvinnor som förtjänar att bli bedragna, men det är skönt, också, inte bara deprimerande, om även hon har blivit det. Till och med Beyoncé. Det kan inte vara oss det är fel på. Det måste vara ett annat kön det är fel på.
Jag går igenom alla de elva stadier Beyoncé gått igenom i sitt förmodat prövade äktenskap när jag ser filmen: intuition, denial, anger, apathy, emptiness, accountability, reformation, forgiveness, resurrection, hope, redemption. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Igen och igen. Jag är arg på alla män. Jag är arg på min egen man. Jag har ingen egen man, men jag vill att han ska lida så som jag har lidit. Och när han har lidit nog vill jag, trots att han inte finns, att allt ska kännas exakt som i det avslutande spåret All Night.
Läs även: En guide till turerna kring Beyoncés Lemonade.
