Jacob Mühlrad har beskrivits som ett musikaliskt underbarn. Trots sin dyslexi har han valt den akademiska banan. När han inte komponerar sina egna stycken skriver han musik till Silvana Imam.
Han är musikkompositören som i början av sin karriär inte kunde läsa noter. Nu, tolv år efter att hans pappa hittade och lagade en gammal trasig synth, har Jacob Mühlrads verk uruppförts på scener som Carnegie Hall i USA och Kungliga operan i Stockholm, arbetat med några av världens största konstmusiker och samarbetat med artister som Eva Dahlgren och Silvana Imam. Den nidbild många har av en kompositör inom konstmusikens värld stämmer inte överrens med mediebilden av Jacob Mühlrad. Kanske är det hans ringa ålder eller hans genreöverskridande samarbeten som har gjort att hans musik letat sig ut från de fina salongerna till en bredare massa.
Den 14 oktober har Jacob Mühlrads mest personliga verk hittills premiär. Kaddish, som verket heter, är en dialog mellan Jacob och hans nu bortgångne morfar som överlevde förintelsen. Verket framförs i Berwaldhallen och är skrivet för Sveriges Radiokör och Eva Dahlgren.
– Eva Dahlgren är fantastiskt i det här. Om man känner till Eva så förstår man hur bra det kommer att bli. Nu är inte hon en skolad klassisk musiker och kan inte noter, men på något sätt lär hon sig alla noter jag skriver till henne. I och med att jag själv länge inte kunde läsa noter så kan jag verkligen förstå Eva och det blir lätt för oss att kommunicera.
I de tidiga skolåren var Jacob Mühlrad en stökig elev. Han blev placerad i flera specialklasser eftersom att hans dyslexi satte käppar i hjulet för att ledigt kunna hantera det skrivna språket. Ingen, speciellt inte han själv, hade då trott att han vid 26 års ålder skulle ha sju akademiska år bakom sig inom genren konstmusik - och inte minst att han skulle jobba med att skriva och läsa noter.
"I min tro blev det naturligt att närma mig Gud genom kunskap."
Vad har du för förhållande till kunskap?
– Innan jag började med musik var jag väldigt religiös, idag är jag inte troende men jag håller fortfarande fast vid vissa judiska traditioner. I min tro blev det naturligt att närma mig Gud genom kunskap. På samma sätt är det nu med musiken, jag är väldigt intresserad över vad musik kan vara, och för att vara det måste du kunna förstå musiken från alla dess vinklar. Det kan till exempel innebära hur vi biokemiskt reagerar på ljud. Vilka hormoner och substanser som utlöses i vår hjärna genom att vibrationer, förtunningar och förtätningar i luften vibrerar mot våra trumhinnor och hur det utlöser biokemi i våra hjärnor.
Hur viktigt är det att ha en akademisk bakgrund inom musiken?
– Som popmusiker skulle jag inte säga att det är helt nödvändigt. Där handlar det inte om att undersöka musiken på samma sätt. I mitt skapande undersöker jag musiken på ett akademiskt sätt, ibland även vetenskapligt. Som när jag till exempel skrev musik utifrån en fraktal, en matematisk algoritm som bland annat beskriver hur alger växer. Då använde jag den matematiska algoritmen för att applicera den på musik.
I en scen ur Jakobs sommarprat berättar han hur han redan tidigt i livet fascinerades av Bach. Eftersom han inte kunde läsa och lära sig noter bestämde han sig istället för att memorera ett av hans stycken.
– Bach är verkligen naket på något sätt, han har väldigt tydliga mönster i sin musik. Musiken består nästan bara av matematiska förhållanden som är väldigt fint balanserade. Ett verk han skrev var helt baserat på hans namn, B, A, C, H är ju alla tangenter som finns på pianot.
Som du också har gjort till Calle Schulman?
– Haha, ja det stämmer. Kul liknelse att hoppa från 1600-talets Bach till Für Calle. Ett annat verk jag skrev, som inte blev uppfört, var baserat helt på en morsekod. Morse är rytmsekvenser i ljus som går att översätta till ljudsekvenser.
Senare samma vecka som intervjun äger rum har Silvana Imam premiär för sin dokumentärfilm Väck mig när ni vaknat på Stadshuset i Stockholm. Tillsammans med en stråktrio ska hon uppträda med låtar som Jacob Mühlrad varit med och arrangerat, unikt till denna kväll.
– Det här blir första gången jag får tillfälle att höra ett verk i sin helhet innan premiären. Inom konstmusikens genre är det normalt sett sällsynt att kompositören får tillfälle att höra hela verket innan det framförs inför publik, så ofta är det väldigt nervöst på en premiär. Tänk om man har missat något liksom. Men det brukar gå bra.
Det är inte första gången som den kände kompositören samarbetar med Silvana Imam. Till hennes senaste album Naturkraft var Jacob Mühlrad med och skrev och arrangerade fyra av låtarna, bland annat introspåret Lietuva. Men samarbetet dem emellan upphörde inte där.
– Det är helt klart ett av de roligaste genreöverskridande projekten jag gjort hittills. Hiphop är generellt den musik som jag lyssnar på mest. Jag tycker väldigt mycket om musik som sätter en i ett visst tillstånd, och det gör verkligen hiphop.
I Jacob Mühlrads sommarprat berättar han om hur en trasig synth i familjens källare låg till grund för hans intresse för konstmusik. I samma program fick vi höra musik av bland andra Kendrick Lamar, Future och redan nämnda Silvana Imam.
"Mitt förhållningssätt till musik fyller en större funktion än vad jag tycker är kul att lyssna på"
Om det inte vore för den där synthen, hade du lika gärna kunnat bli hiphop-producent?
– Nej, mitt förhållningssätt till musik fyller en större funktion än vad jag tycker är kul att lyssna på. Jag gillar verkligen hiphop, jag lyssnar nästan mer på det än konstmusik. Den typen av musik har ofta djupa politiska budskap, feta beats och starka texter. Men den är inte lika undersökande som konstmusiken är. Konstmusiken undersöker musiken på ett djupare sätt.
Under samtalet återkommer han ofta till att hans musik inte är genrespecifik.
– Det jag intresserar mig för just nu är en ny typ av genreöverskridande. Istället för att jag skriver eller arrangerar någonting som är i artistens genre, så skriver jag min konstmusik som jag vill ha den och artisten får sjunga utifrån min genre.
Inom vissa populärkulturella kretsar beskrivs Jacob som “ett underbarn”. Det grundar sig i att redan som 26-åring framfört Ted Talks, sommarpratat, haft premiär på några av världens största konstmusikscener och samarbetat med några av Sveriges största artister.
Hur toppar du detta?
– Jag har några riktiga vulkaniska projekt som sträcker sig fram till 2021. Tyvärr kan jag inte avslöja innehållet ännu, men det jag kan säga är att det kommer att vara väldigt kontroversiella teman som kommer att väcka väldigt starka reaktioner. Det är riktigt sjukt faktiskt.
Hur sjuk kan konstmusik egentligen vara?
– Riktigt sjuk. En viktig del av att vara kompositör är att våga genomföra de idéerna man har och tror på. Vissa kanske inte ens har idéerna, men jag vet många som är väldigt duktiga som har otroligt bra idéer, då är det viktigt att hålla fast vid dem. Men förutom det projektet så har jag ett stort projekt på gång med Radiokören. Det kommer att sättas upp 2018 med en stor världsturné.
Jacob Mühlrads har hittills avverkat sju år på högskolenivå. Han har studerat konstmusik vid Gotlands Tonsättarskola, Kungliga Musikhögskolan och Royal College of Music i London. Trots sin dyslexi har han valt den akademiska banan.
– Det är för att jag har alltid haft stor respekt för kunskap och det akademiska. Det akademiska har betytt mycket. Om man verkligen brinner för någonting och vill förstå det man gör så är kunskap ofta det bästa sättet att konkretisera. Min syster är likadan, hon har också dyslexi och i januari disputerar hon som doktor i nationalekonomi.
Vilka otroliga föräldrar ni måste ha.
– Haha, ja de är jättefina våra föräldrar. Framförallt har de alltid varit väldigt stöttande gentemot både mig och Hanna. De har lyft upp det vi gjort bra istället för att kritisera det vi gjort dåligt. Det har verkligen varit fantastiskt.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2017.
