Foto: Klara Andersson & David Lindengrün

Göteborgaren Fågelle om debutalbumet Helvetesdagar

09:45 21 May 2019

Blandar experimentell musiks våldsamhet med indiepopens känslosamhet.

Den musiker som lyckas göra musik som nästan ger en lite kalla kårar av välbehag är de en återvänder till. En sådan musiker är Fågelle, som den 24 maj släpper sitt debutalbum Helvetesdagar som för tankarna till band som Sigur Rós. På albumet har hon jobbat med producenten Henryk Lipp (Anna von Hausswolff, Thåström) och spelat in både i hemstaden Göteborg och i Berlin. Det är fyllt av intrikata lager av pedaler, synthar och udda samplingar som vävs ihop till poetiska kompositioner som rör sig i gränslandet mellan att vara noise och pop. Hennes röst som alltid har något hårt över sig får möta fältinspelningar från Moskvas tunnelbana, kajor i Norrköping och gnisslande instrument som ger de minimalistiska låtarna ett kraftfullt uttryck. Inför släppet ställde vi några frågor till Fågelle om hur hon får till sitt sound, vad låtarna på albumet handlar om och mycket annat.

Ditt debutalbum Helvetesdagar ser snart dagens ljus, men det känns som att det bottnar i en del mörker?
Snarare ett allvar som inte räds mörkret, stunder av klarhet där jag sett något som annars undgår mig eller när jag vågar gå rakt in i det som skrämmer mig mest. Kanske är det mörker men också nyfikenhet och i bästa fall mod. 

Hur ser det ut när du börjar skapa dina låtar?
Att göra musik är för mig som en blandning av att brodera och att göra collage. Sedan min Mamma köpte en portabel ljudinspelare när jag var 16 har jag samlat på ljud. Jag har spelat in platser jag bott på, maskiner, fåglar, moskvas tunnelbana, sommarnätter utanför torp. När jag komponerar syr jag stygn med ljudfragment från mitt liv och bygger strukturer som är större än mig. 

Låtarna skissas oftast upp på piano till en början och fylls av det som skaver i mig just då. De blir en tidslinje över mig och mina idéer. När jag sen producerar försöker jag föra samman gitarrer, synthar eller pianon med fältinspelningar. Det finns inget mer tillfredsställande än när ljudet av en tunnelbana eller en gnisslande persienn lägger sig naturligt i en produktion. 

I din musik blandar du ambient och noise med pop, hur fastnade du för den kombinationen?
Jag hade befunnit mig i både rena popsammanhang och i den experimentella musiken och kände mig kvävd av begränsningarna i båda. Efter att i några år helt undvikit låtskrivande och bara ägnat mig åt ljud så började jag söka efter ett nytt sätt att skriva på som kändes fritt och spännande. I samma veva träffade jag Henryk Lipp som med sin finkänslighet för popmusik och nyfikenhet inför ljud och oljud blev ett bollplank och en samarbetspartner. Vårt mål var att hitta sätt att kombinera den experimentella musikens våldsamhet och oberäknelighet med indiepopens känslosamhet.

Berätta lite om de olika spåren som finns på skivan! Hur skulle du beskriva dem?
Döda flickan rädda rösten är en maximalistisk konstruktion som kommer ur mitt behov att göra något stort och vackert av allt jag tycker är svårt och obegripligt. Låten handlar om makt och maktlöshet, hur kvinnor i musikbranschen reduceras till röster.

Det kommer är en hyllning till all postrock jag älskat och handlar om att längta och vänta.

Damm och Saltvatten är en skev elektronisk samba med sträv synth och olyckskörer. Ibland får människor en att känna sig värdelös, som en pöl av damm och saltvatten. 

Es ist nicht meine Wohnung är ett noisestycke jag gjorde medan jag pluggade i Berlin och består av inspelningar från Seestraße och S-bahn manglade genom mitt pedalbord.

Upp med händerna handlar om underkastelse. Om makten andra människor kan ta över en, om våldsamheten i det och det komplexa i det samspelet. 

Helvetesdagar börjar i GUM-köpcentret på Röda Torget i Moskva och slutar i en ångestattack. Ledmotivet i refrängen är moskvas tunnelbana. 

Lite mer cool är en pianolåt med smygande synthar och svävande körer. Den handlar om osäkerhet, vem som har rätt att vara mörk och om de som säger att du inte har det. ”Säg det till mig, du bär mörkret som accessoar”.

Gränslös är en pärla jag kört mycket live som på skivan fick blomma ut till en bombastisk, orkestral fyverkeriavslutning. 

Vad har varit en stor utmaning med att jobba med debutalbumet?
Under de tre åren vi jobbat på skivan har jag letat efter mitt uttryck, mitt sätt att producera och mitt sätt att använda min röst. Efter hand som saker har fallit på plats har också låtarna fått arbetas om. Att orka göra om saker och löpa hela linan ut har varit en utmaning men också en förutsättning.

Hur har du och din musik vuxit under processen?
När jag och Henryk började jobba var jag den märkliga personen som kom förbi studion på kvällarna och spelade upp låtar jag skrivit. Ur en ömsesidig respekt och förståelse för den musik jag vill göra har han utmanat mig och fått mig att gå lika kompromisslöst fram som jag alltid drömt om. 

Mitt år i Berlin har också haft stor inverkan på hur jag ser på min musik och mitt ansvar mot mig själv att sjunga med min egen röst, att tala med mitt eget språk, att ställa mig fullständigt bakom varje ord. En slags kompromisslöshet som var väldigt närvarande där. Staden är vildvuxen och ostyrig och många söker sig dit med en riktning. Den typen av energi har jag aldrig stött på någon annanstans. Efter att ha tagit mig igenom hela processen känns det som att jag har byggt ett fundament att fortsätta från, hantverksmässigt och känslomässigt. Den här skivan är bara början.

Var kommer en kunna se dig spela härnäst?
– Vi kommer ha en liten releasefest i studion på releasedagen och en större releasekonsert på Arkaoda i Berlin den 2 juni.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!