Outcast är den nya tv-serien från The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Jimmy Håkansson besökte South Carolina för att vara med på inspelningen av serien som vill göra andeutdrivning hetare än zombieslakt.
"Businesses are open” står det på en vit plastskylt bredvid en butik med igenspikade fönster. Längs köpgatan i Chester, South Carolina, finns få bevis om att ortens affärer är öppna.
Eller att de någonsin har varit det. Target, Best Buy, Walmart och andra stora franchiseindustrier har slagit ned i den amerikanska södern med förödande kraft. I grannorterna har de familjeägda butikerna sedan länge packat ihop till förmån för kedjornas själlösa jättekomplex med stora sortiment och låga priser. I takt med att det lokala näringslivet skrumpnar ihop som en alkoholförgiftad lever vänder sig bibelbältet mot tv- och filmindustrin för frälsning.
– Tro är en viktig handelsvara här. Om du ska göra en tv-serie om tro så är det här du ska vara, säger producenten Howard Deutch.
Ett par meter från skylten som intygar om butikernas fortsatta verksamhet skakar Patrick Fugit, känd från Almost Famous och Gone Girl, ut en demon ur en stackars djurbutiksägare. Att The Walking Dead-skaparen Robert Kirkmans nya storsatsning Outcast, om onda andar och goda kristna, spelas in i en stad som har fler kyrkor än bensinstationer är kongenialt. För Outcast kan bli det största kommersiella fordonet för den kristna världsbilden sedan Matrix-trilogin.
Att Outcast både spelas in och utspelas i den gudfruktiga södern gör att serien kommer närmare sin kärna, tycker producenten Deutch. Men det finns ett annat syfte också. Att filma i Chester blir som att doppa staden i formalin eller gjuta in den i en tidskapsel.
– För några år sedan arbetade jag med en dokumentärfilm om träskodansen clogging, som har sina rötter här i sydstaterna. Men när jag häromdagen pratade om clogging med en person från trakten fick jag svaret att dansen är död. Han sa att clogging, liksom resten av den amerikanska södern, håller på att försvinna, säger Howard.
Han låter orden landa innan han fortsätter:
– Allt det här håller på att tyna bort, säger han och sveper med armen i den kristna församlings- salen vi befinner oss i. Titta bara på den här staden, om inte vi vore här så skulle den vara helt nedsläckt.
På den punkten är det svårt att argumentera mot Howard Deutch. Med rostiga gungor på sönderbrända gräsmattor och övergivna sekelskifteshus med igenvuxna trädgårdar behöver Chester ingen utomstående hjälp för att se ut som en skräckfilmskuliss. Men anledningen till att Outcast spelas in här är i första hand inte den spöklika trädgårdsskötseln, utan skattelätt- naderna som har gjort det lättare (billigare) för landets tv-industri att filma på sin egen bakgård. Outcast är bara en av många amerikanska storserier som spelas in i trakterna. The Walking Dead, Homeland, Sleepy Hollow och Rectify är några andra.
Att den lilla spökstaden har fler kyrkor och församlingshem än vad som är försvarbart ur ett hållbart stadsplanerarperspektiv gör det också till en utmärkt spelplats för ett tv-drama om en kristusliknande exorcist. Inte konstigt att de lokala pastorerna har gett tumme upp till produktionen. Outcast är en saga där de goda måste vända sig till Gud för att vinna. Men hjälten i historien är, som så många andra, en motvillig sådan.
– När vi först träffar Kyle Barnes har han nått botten, säger Patrick Fugit som spelar huvudrollen. Efter en våldsam familjetragedi har han dragit sig undan från samhället som en enstöring. När han måste rycka ut för att hjälpa ett besatt barn behöver han samarbeta med den lokale pastorn Anderson. Det uppstår en spännande dynamik mellan dessa två. Medan Kyle utgår från logik och förutsätter att de utsatta lider av psykisk ohälsa utgår pastorn från religion och förutsätter att de är besatta av demoner.
Om man ska se på besatthet som en metafor för något större så kan det representera mer än andlig kris och psykisk ohälsa. Besatthet kan också symbolisera övergrepp där den utsatta förlorar rätten över sin egen kropp, vilket gör temat relaterbart för oss som inte vuxit upp innanför bibelbältet. Någon som vet hur det känns att bara betraktas som en kropp är Wrenn Schmidt, som spelar Kyles syster.
– Det jag uppskattar mest med Megan Holter är att hon har en egen historia. Hennes existens är inte beroende av männen i berättelsen. Utan att nämna några namn kan jag erkänna att jag har varit med i serier där jag har fyllt samma funktion som en rekvisita, där alla mina repliker var till för att mannen skulle kunna säga sina viktiga repliker, säger hon.
Outcast må vara inspelad i Chester och York i South Carolina, men den utspelas i den fiktiva staden Rome. Namnet alluderar till staden som är katolicismens vagga, i landet som har flest verksamma exorcister per capita. Men hur läskigt är vigvattenskvättande exorcism jämfört med hjärnsmaskande zombier? Robert Kirkman tycker själv att besatthet är mycket läskigare än zombier eftersom det “kan finnas på riktigt”. Det är en uppfattning han delar med 42 procent av USA:s befolkning, enligt en Gallupundersökning från 2005.
Trots den anmärkningsvärda statistiken har det gjorts försvinnande lite bra underhållning om andeutdrivning. Främsta undantaget är William Friedkins Exorcisten som 1973 förvandlade det paranormala fenomenet till en populärkulturell angelägenhet. Att Friedkins kultskräckis (som också är på väg att bli tv-serie) dessutom var baserad på en “sann historia” bidrog till filmens ryktbarhet, även om källhänvisningen har varit svajig. Trots att Exorcisten och Outcast handlar om samma ämne är tonen väldigt annorlunda. Om Exorcisten är den stoiske katolske prästen är Outcast den gormande tv-evangelisten som får församlingen att tala i tungor och flaxa med armarna i religiös extas.
– Jag minns en kväll när jag vilade i mitt hotellrum och zappade när jag plötsligt fastnade på en av de religiösa tv-kanalerna. En av tv-predikanterna hade en magnetisk karisma och lyckades hypnotisera hela sin församling av jesusgroupies, säger Philip Glenister som spelar pastor Anderson.
– Den förmågan att nå fram och förtrolla med hjälp av det kristna budskapet ville jag gräva fram i min karaktär. Och det var efter jag spelat in en scen där jag håller ett långt och passionerat tal om svavel och demoner som jag förstod jag att min karaktär inte var en pastor. Han var en rockstjärna med en prästkrage.
Samma kväll ser jag predikanterna som Philip Glenister talar om på min hotell-tv. För att vi tittare ska ringa in och skänka pengar finns telefonnumret till kollekten alltid med i bild. Fast tv-pastorerna kallar det inte pengar, eller ens för gåva. Det är i stället ett “frö” som de gudfruktiga tittarna kan “plantera” för att någon gång i framtiden kunna skörda livets goda frukter.
Tv-evangelismen är en framgångsrik industri. Jag tänker på det nästa gång jag går på Chesters öppna köpgata, som fortfarande ser förvånansvärt stängd ut. Det krävs ingen raljant Peter Kadhammar för att konstatera att Howard Deutch har rätt. Den amerikanska södern tynar bort. Nya behov äter upp gamla traditioner. Att vända sig till underhållningsindustrin kanske låter som en själslig kapitulation. Men att Outcast har hittat hit är så logiskt det kan bli, som resultatet av ett gudabenådat äktenskapsmäkleri. Serien bygger helt på den enda vara som den amerikanska södern konsekvent har lyckats sälja: myten om himlen runt hörnet.
Outcast sänds måndagar kl 21.55 på Fox. Läs även vår recension av serien.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2016.
