Evin Ahmad – Sveriges nya filmstjärna

09:50 24 Aug 2017

Hyllat teaterhopp, dramatiker, sommarpratare, vita duken-skådis – och nu författare. Den klart lysande stjärnan Evin Ahmad är precis överallt. Malin Sandberg tog en pratstund med henne i nya hemstaden Göteborg.

Den alldagliga badrumsspegeln i Evin Ahmads lägenhet är trots allt rätt speciell. Det är där Evin – dramatiker ut i fingerspetsarna – med lidelse ställer en otrogen älskare mot väggen, eller långsamt lutar sig fram och säger “där tror jag att du har fel” till en åsiktsmotståndare i SVT Debatt.

Den senaste tiden har spegeln blivit utsatt för mindre drama och istället fått bli en del av förberedelserna inför Evins kommande boksläpp, med tänkta intervjuer i Babel-soffan och hos Malou i TV4. I augusti släpps romandebuten “En dag ska jag bygga ett slott av pengar”.
– Det är nervöst och väldigt spännande, eftersom jag mest är van vid att stå på scen eller göra film. Att ge ut en bok är något annat, och det var nog därför jag länge höll det hemligt att jag hade fått kontrakt, jag sa det nästan inte till någon. Nu börjar det bli lite läskigt. Att jag liksom kommer behöva ta ansvar för boken.

Evin Ahmad sitter i en uppknäppt regnjacka vid kajen i sin nya hemstad Göteborg. Det är söndagseftermiddag och nästan folktomt i det nyproducerade bostadsområdet. Precis på andra sidan älven ligger Folkteatern, där Evin har jobbat sedan examen från Stockholms Dramatiska Högskola för två år sedan. Hon har tagit teatern med storm: av sex föreställningar har hon spelat huvudrollen i tre, och parallellt haft bärande roller i de andra uppsättningarna. Samtidigt har hon spelat in två långfilmer. Och nu då, skrivit en roman.
– Haha, det är bara så sjukt egentligen. Jag skrattar åt mig själv – det är så typiskt mig att hålla på med så här mycket grejer. Bli inte förvånad om jag skulle komma med ett album eller nåt härnäst.

Hur hinner du med allt?
– Jag tror jag kan tacka Göteborg för det. Jag har inte så mycket kompisar eller socialt liv här, vilket gör att jag får mina pauser, jag blir mer kreativ och mer fokuserad här. I Stockholm vet jag inte om det hade varit möjligt att göra alla de här grejerna som jag har gjort nu. Och jag tycker på riktigt att det är så kul! Konsten är min semester, min paus. Det är bara jag liksom.

Evin Ahmad kommer ursprungligen från Stockholm. Mamma Narin jobbade i skolbespisningen, pappa Adel som vaktmästare. Evins skoltrötthet och förkärlek för att vara i centrum gjorde att hennes skådespelarkarriär tog fart redan i högstadiet. Efter tips från en lärare gick hon på en audition för filmatiseringen av Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött, där hon sedan landade rollen som guzzilagon Yasmine. Evin missade första året i gymnasiet, bodde i Trollywood i egen lägenhet och gick på Guldbaggegalan.

Ett par år senare sökte hon till olika scenskolor. Det gick vägen redan på andra försöket. Av 1405 sökande fick Evin en av de tio platserna på Stockholms dramatiska högskola – Sveriges kanske högst ansedda skådespelarutbildning, men enligt Evin också en “utbildning i hur du uppför dig i Kultursverige”. Hon har dubbla känslor för skolan – ett sammanhang där det var viktigt att ha påsar från rätt affärer och där det upplevdes coolt att vara fattig. Det var en gedigen utbildning, men där de sociala strukturerna hela tiden påverkade henne.
–  I Akalla såg de flesta ut som jag och vi hade samma ekonomiska förutsättningar, så jag kände mig aldrig utanför, snarare innanför. Det är inte förrän man möter alla de andra rummen, som jag gjorde på scenskolan, som det slängs i ansiktet på en att jag skulle vara annorlunda. Bara det att någon kommer fram och gör handgester åt mig när jag kommer, och säger “yo yo yo!” istället för “hej” – redan där har den personen lagt en etikett på mig.

Teater- och kultursverige är på många sätt väldigt öppna, menar Evin. Många är antirasister, feminister och tillhör vänstern, vill vara inkluderande. Samtidigt upplevde hon den fortfarande väldigt homogena världen som stängd och exkluderande. Ett exempel är att alla referenser man förväntas kunna: alla vet väl vem Suzanne Osten är? Samtalet om olika samhällsstrukturer blir ofta bara på ytan, menar hon, sällan med koppling till verkligheten.

– När jag pratade med en städare på skolan fick jag höra att de var tillsagda att de inte fick prata med oss studenter. Jag vet inte varför. De var typ som spöken som bara gick runt där och städade. Och samtidigt var vi där och hade våra lektioner och diskuterade teorier om makt och klass. Det var rätt sjukt.

När de tre åren på skolan led mot sitt slut var det dags för examensarbete. Evin skrev och uppförde den självbiografiska monologen Bangaren, som direkt blev en publiksuccé och plockades upp av flera stora teatrar runtom i Sverige. En student på skolan kommenterade framgången: “ni blattar är så roliga, ni kan bara ställa er på scen och det blir kul”. Och anledningen till att hennes föreställningen sålde slut var för att “hela Akalla hade kommit och tittat”.


– Det är ett förminskade, och ett av många exempel på den strukturella rasism jag mött som skådespelare. Men en annan viktig aspekt jag tycker vi borde prata mer om är klass. Kulturen i Sverige har alltid varit för och av antingen medel- eller överklassen. Så det är inte lika självklart att de från landsbygden, småstäder och förorter tar del av den kultur som finns. Det är problematiskt, eftersom kultur borde vara tillgängligt för alla.

Evin Ahmad rosas för i princip allt hon gör. Hon har av kritiker jämförts med en ung Robert De Niro, hennes tolkning av Hamlet på Folkteatern hyllades som “knivskarp”, och om hennes insats i filmen Dröm Vidare skrev TT: ”Kameran älskar henne och vi i publiken likaså”. Hon övertygar lika starkt i en överdådig och pastellrosa 1700-talsperuk, som i rollen som blåögd kommunalarbetare i beiga kläder, eller ambitiös hotellstäderska i Alby.

I november är det premiär för Evins nya film, dramakomedin Vilken jävla cirkus, regisserad av Helena Bergström. Men när vi träffas i Sannegårdshamnen är det en annan premiär på tapeten: släppet av Evins debutroman. Hon har skrivit på den sedan 2014, mestadels i mobilens anteckningapp, tagit inspiration när den kommit till henne.
– Boken är inte så lång, men den tog sin tid att skriva. Jag går från att hata den, till att älska den, till att hata den igen, hela tiden.

Titeln En dag ska jag bygga ett slott av pengar fortsätter inne i boken: “och där inne ska jag skydda alla jag någonsin älskat.” Det är en drömsk och fragmentarisk berättelse om att göra en klassresa, om skuld och skam, om sorg, rasism och att känna sig utanför. En människohjärna, säger Evin själv. Trots likheter med Evins eget liv känner hon att hon måste betona att man som läsare inte kan bokstavstolka boken.
– Det finns en idé om att kvinnliga konstnärer, särskilt debutanter, och om man kommer från en förort, berättar de “verkliga” berättelserna. Som att det inte finns någon konstnärlig agenda eller kvalitet, att det inte har funnits något arbete bakom det. Det finns vissa saker i boken som är 100 procent sanna, vissa som är 100 procent fiktion. Jag tänker ju dramaturgi. Det här är mitt hantverk. Jag undrar hur många gånger Ingmar Bergman har behövt ta ansvar för vad som är verkligt och inte.

Romanen släpps innan Bokmässan. Evin kommer dock inte att vara där, i protest mot att den högerextrema tidskriften Nya Tider deltar. Istället sker releasen precis samtidigt som Bokmässan, fast på Folkteatern. Det blir fyra kvällar med författarsamtal, fest, där Evin själv också kommer att presentera någon typ av film- och ljudtolkning av boken – det första projektet hon tar sig an efter semestern. Åter igen ska hon testa gränserna för sitt konstnärskap, om det finns några gränser. Själv ser hon en röd tråd i alla sina experiment: att vara konstnär är att vara problemlösare.
– Det mest intressanta är inte slutprodukten, att det är en bok eller att den har kommit från tryckeriet, även om det såklart är jätteroligt. Det viktiga är processen, hantverket, då mår jag som bäst. Att sitta och fundera över vilka texter som ska bort, eller när något känns fel rent dramaturgiskt.

På tal om hantverk: i en av recensionerna av ditt sommarprat stod det att du borde funderat på hur intressant lyssnarna tycker det är att höra på någon som berättar om skådespelarlivet. Det kändes så himla konstigt, för du är ju skådespelare.
– Det där provocerar mig jättemycket. Hur många vita mäns genialitet och konstnärskap har inte jag fått lyssna på, i sommarprat, intervjuer och dokumentärer? Det är inte människor som räddat världen – de berättar bara om sin konst. Men jag fick tydligen inte berätta om min konst, det var tydligen inte relevant nog. Genom den typen av kritik tar hon ifrån mig mitt konstnärskap.

Evin petar in en snus, som egentligen är en bit pappersservett. Hon har varit snusfri i åtta månader. Skådespeleriet är hennes liv, men hon vill betona att det kostar på – det är ett hårt och självutlämnande arbete. I tidigare intervjuer har Evin beskrivits som en naturkraft, eller någon som “dykt upp” sig in i de fina salongerna.
– Alltså kan du fatta, jag har varit med på minst 100 provfilmningar sedan Ett öga rött. Jag har läst, pluggat och jobbat hårt. Men det passar inte riktigt in i framgångssagan, i “åh vi hittade henne på gatan och titta hon bara ställde sig på scen och vad duktig hon var”. Min största konflikt är den om min identitet som konstnär och skådespelare, den blir hela tiden stereotypiserad. Någon gång måste man ju sluta vara besatta av den här resan och bara se mig som konstnär.

Läs även: Ruben Östlund: "Mina filmer upplevs som mer humoristiska utomlands".

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2017.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!