Climax uppfinner en ny superlativ för ”grotesk” – men varför? Nöjesguiden träffade Gaspar Noé på Stockholm filmfestival och ställde honom mot väggen.
Gaspar Noé står bakom ett jättelikt draperi och röker en av de åtskilliga cigaretter han har pressat in mellan dagens intervjuer på festivalhotellet Strand, med utsikt över Nybrokajen. Till slut – en halvtimme efter avtalad tid – slår han sig ner mittemot mig och frågar om jag har sett filmen. Jag nickar.
– Och mina tidigare filmer, har du sett dem också?
Det har jag och genom dem har jag lärt känna en regissör som gärna vältrar sig i sensationslystet ultravåld som glittrar i ett färgglatt neonfilter. Hittills har våldet känts motiverat, men med Climax överträffar han sitt eget grepp: stora delar av andra akten är i princip outhärdlig. Filmen har blivit marknadsförd som en film baserad på verkligheten, men är den snarare inspirerad?
– Huvudet på spiken. Det är ett ouppklarat fall som är baserat på en historia, men vartenda moment är inte med.
Så alltså lite freestylad?
–Visst. Tänk dig att du läser en notis som väcker ditt intresse. Med din fantasi kan du fylla historien med innehåll.
Hur jobbade du med ljudet i filmen för att förstärka upplevelsen av en mardröm?
–Filmen är 96 minuter lång och i 93 av dem finns det musik. Men i övrigt, visst, vi tog upp lite ljud här och där och så fanns det lite skrik och sånt.
Som aldrig upphör.
–Jaså, tänker du på den där ungen? Det var praktiskt att stänga in honom i skyddsrummet, för då behövde vi inte ta hänsyn till honom under inspelningen. Det framgår som att han skriker i en halvtimme, men i själva verket fanns ingen bakom dörren.
Jobbade du med en koreograf till filmens dansscener?
–Den första delen av filmen är ett resultat av Nina McNeelys koreografi, och resten är i princip improviserat utifrån en storyline. Jag trodde inte hon skulle acceptera villkoren, för det var så dåligt betalt, men hon sa ja. Hon pushade varje dansare till att göra sitt bästa och är otroligt duktig på att motivera folk. Jag tror att hon verkligen njöt av att koreografera dansare som inte var vana vid att bli guidade.
Droger är ett återkommande tema i dina filmer.
–Det här med droger är ett internationellt fenomen. Kanske mindre i Sverige än i Frankrike, men när folk går ut i Berlin, London och Paris så dricker och knarkar dem. Det är lite tidens anda. Men mina filmer vare sig förespråkar eller motsätter sig droger.
Vad har du för relation till droger?
–Jag rökte gräs när jag var yngre, och har väl festat en del, men aldrig någonsin varit beroende av något, men jag har vänner som är det. Det farligaste med droger – alkohol inkluderat – är att folk blir aggressiva och det kan få farliga konsekvenser.
Vad vill du poängtera med filmens slagord ”Att dö är en fantastisk upplevelse”?
– Ibland är döden det bästa som kan hända dig. Det är inte så vanligt att säga sådana saker i väst, men det finns en anledning till att så få filmer handlar om gamla människor och det är för att många äldre blir psykiskt sjuka, genom bland annat demens och Alzheimers.
"Han sa till min mamma att jag mådde bra eftersom jag gillar skräckfilm, för traumatiserade barn gör inte det."
Varför är innehållet så våldsamt?
– Det är det väl inte.
Jo, extremt.
– När jag var liten tog mamma mig till en barnpsykiater för att se om allt stod rätt till med mig. Han frågade om jag gillade skräckfilmer och jag sa ja. Han sa till min mamma att jag mådde bra eftersom jag gillar skräckfilm, för traumatiserade barn gör inte det.
Men varför är filmen så våldsam?
– Climax är som en berg- och dalbana. Ja, den kanske är våldsam, men det är som en magisk föreställning där någon sågas itu. Alla i publiken vet att det inte är äkta men skriker ändå. Efteråt är alla glada för de har blivit rädda, utan att någon har dött. När du har en mardröm blir du också rädd, men när du vaknar är du glad att det bara var en dröm. När du ser en film du blir rädd av blir du glad efteråt, och tänker ”Shit, det var bara en film, och den var inte verklig.”.
Läs även: Fem filmer du inte vill missa under Stockholms Filmfestival.
