En klassisk spansk sminkdisk.
Jag stiger in i en sminkbutik i turistkvarteren kring La Rambla – Barcelonas svar på Drottninggatan i Stockholm – och haffar första bästa försäljare som har en ledig stund över. Mitt mål är att på ett högst ovetenskapligt sätt ta tempen på spanjorers skönhetsvanor.
Personen jag haffat heter Claudia och jobbar på italienskturkiska sminkkedjan Flormar. Hon är superliten, har långt silkigt och korpsvart hår, perfekta ögonbryn och en bronsig sotning på ögonen. Neutralt lackade naglar. Hennes sminkning är sober och stilren, med den smälter hon in i alla rum. En perfekt tempererad klassmarkör i all sin enkelhet. Hon tittar på mig med stora ögon, och undrar säkert vad jag vill, det är liksom inte så många kunder som kommer in i butiken och frågar om säljaren ”har tid att prata en stund”.
När hon förvissat sig om att hennes kollegor klarar sig ett tag utan henne inleder jag starkt med: ”Vilken är den största sminktrenden i Barcelona just nu?”. Hon lägger sin panna i djupa veck och studerar luften ovanför mitt huvud och säger sen: ”Accentuerade läppar, det är jättehippt. Alla har mörkröda, orangea eller neonrosa läppar i den här stan, det blir en sminkälskare glad av att se. Och näspiercingar är också populärt.” Det sista säger hon samtidigt som hon knycklar ihop ansiktet – Claudia gillar inte näspiercingar. Hon är troende katolik och tycker att det är ett hån mot gud att göra hål i kroppen han skapat. Hennes gud verkar dock inte ha något emot att hon själv har tagit hål i öronen och satt dit små pärlörhängen formade som fjärilar.
En annan sak Claudia inte gillar med spanska skönhetsvanor – eller snarare brist på skönhetsvanor – är att spanska kvinnor enligt henne inte rakar benen. Jag frågar henne om hon tycker att kvinnor måste raka benen, och hon svarar att nej, självklart inte. Om en har behåring som inte syns behövs det kanske inte. Antagligen är det, som vanligt, blotta åsynen av hår på kvinnoben som upprör.
Men hon har rätt angående vissa spanska kvinnors avslappnade inställning till hårborttagning, i så måtto att det åtminstone i Barcelona verkar finnas en livskraftig hippiekultur. De är husockupanter som tror att vi med fred, kärlek och förståelse tillsammans skapar evigt vackra broderier i den kosmiska väven. Deras unisexmode består av dreads med träpärlor, skejtskor och haremsbyxor i naturfärgat lin. Favoritparfymen är vad som helst med patchouli, helst bara patchouli. De tillbringar all sin lediga tid i Parc Ciutadella, parken mellan havet och den enorma triumfbågen som byggdes inför världsutställningen år 1888. Där jonglerar de med eldfacklor och cyklar omkring på enhjulingar, alltid i sällskap av en äldre hund som verkar ha passivrökt alldeles för mycket marijuana. Skönhetsrutinen består, oavsett kön, av kajalpenna under ögonen och inget mer.
Jag älskar Barcelonahippien, men Claudia har tröttnat. Hon förstår dem inte. Men hon är också väldigt ung, och som ung verkar en kunna vara alltifrån extremt öppensinnad till extremt konservativ. Jag frågar om hon saknar Italien. Det gör hon inte, bara sina vänner och sin familj. ”Men om vi ändå ska prata om skönhet och stil”, säger hon, ”så vill jag att du skriver ner att italienskor är konservativa jämfört med spanjorskor. Italienskor är mer klassiskt sofistikerade och tycker femininitet är mycket viktigt. Spanska skönhetsanvändare är mer trendkänsliga och vågar testa fler olika stilar och uttryck. Kanske inte som ni skandinaver, men mycket mer än italienare.” Jag skriver ner det.
Hon konstaterar också att bara för att folk är trendkänsliga betyder det inte att de behärskar och förstår trenden. Claudia menar att spanska sminkanvändare ofta kopierar en trendig estetik rakt av, men inte ”förstår” den och att det därför blir fel. Alla passar inte i neonrosa läppar, säger hon. Jag håller inte riktigt med, men håller munnen stängd. Och contouring, som är sista skriket i sminkdiskarna, det är en konstart enligt Claudia, och hon tycker att många behöver öva lite mer hemma innan de de införlivar contouring i sin vardagslook.
Men hon föredrar ändå att folk provar sig fram och leker med färg framför den italienska metoden, sobert och elegant, helt utan roliga färger och tekniker. ”Elegance is elegant but it's not fun, and I like fun”, säger hon. Sen kommer det nya kunder, så Claudia ursäktar sig och går iväg för att hitta den perfekta neonrosa nyansen för just dem.
Snarare ute efter grannlandets look? Så ser du välvårdad ut trots dåliga vanor – som en äkta parisare.
