Jag älskar nail art och tycker enbart att det är positivt att fler vågar sig på att pyssla med det.
Därför är det så deppigt att få boken Happy Nails i handen, för jag blir tvungen att konstatera att den kommer förvränga bilden av nagelkonst för många unga läsare. Personer med mörk hy ska undvika pasteller, enligt författaren. Om bleka personer vill ha någon mörk färg ska de välja mörkblått, men ”absolut inte” svart. Språket i boken är precis så, befallande och kategoriskt: ”Välj inte pasteller”, ”Ha absolut inte svart!”.
Det påminner om när Ebba von Sydow för snart tio år sen skrev i sin stilbibel Ebbas stil att kvinnor inte ska ha rött läppstift för att det ”ser billigt ut”. Ärligt talat, var är redaktören i dessa sammanhang? Vem sätter sig ner med den förvirrade, kvinnoföraktande författaren och säger vänligt men bestämt att "nej, det här duger inte"? Jag blir ledsen när jag tänker på alla 13-åriga flickor som läser den här boken och får uppfattningen att det bara är sååå fel att bära vissa färger.
För det är flickor som kommer läsa denna. Inte i något avseende hymlar den med att endast tjejer pysslar med/ska pyssla med naglar, och det finns bara ett uttryck som dessa nagelpysslartjejer får ha: glitter och rosetter och gulligull. Inte ens i avsnittet som handlar om studs och nitar får det vara rock 'n' roll all the way, utan det är sweet rock 'n' roll. Metalldekorationerna monteras så att de formar en rosett. ”Coola naglar med en gullig sida” står det.
Det är en infantilisering av kvinnor som är direkt stötande, och som manifesteras i många andra sammanhang på nätet. Ni vet vad jag syftar på. Det får inte vara mörkt och djävulsdyrkande med eldsprutande drakar, utan draken måste åtminstone ha ett rosa koppel med strass. Nu är det lätt att få uppfattningen att jag har något emot rosa, glitter och rosetter. Det har jag inte, inte i närheten – det är den ensidiga bilden jag har svårt för. Flickor och kvinnor ska inte behöva känna att de måste göra sig ofarliga.
Den moderna nagelkonstens ursprung har två ben: ett i den afroamerikanska gemenskapen i storstäderna runtom i USA, och ett i koreanska, japanska och thailändska nagelsalonger. Happy Nails erkänner bara det senare, när författaren berättar om när hon i sina yngre år volontärjobbade i Thailand och gick på salong. Detta ligger i linje med hur hela väst-Europas nagelkonsttrend beter sig – vi låtsas som att svarta kvinnor inte har haft något med den att göra.
Utöver ovanstående problem belastas den här boken av en outhärdlig pepp, med mantran om lycka och fun fun fun strösslat överallt. Den har också ett banalt språk, vilket provocerar mig något oerhört – man måste inte sänka ribban bara för att man vänder sig till unga tjejer.
Läs även: "Så blir du parfymexpert (eller köper din allra första flaska)".
