En första rapport från Göteborgs filmfestival

David Weiss 15:04 3 Feb 2021

Den 44:e upplagan av Nordens största filmfestival pågår för fullt, i en digital tappning. Nöjesguidens recensent David Weiss rapporterar från den första festivalhelgen om allt ifrån nordiska biopics, tyska vattennymfer till taiwanesisk romantik. 

När världen skalades ner till sina beståndsdelar för att försöka kontrollera ett fritt löpande virus så var en av få oförändrade instanser strömningstjänsterna, som snarare gynnades av att folk satt hemma i sina soffor. Utmaningen för en filmfestival som GIFF, som såklart bara kan existera som en digital företeelse ett sånt här år, blir då att särskilja sig mot vardagligt scrollande genom strömningstjänsternas utbud. Med korta visningsfönster försöker man konservera känslan av ett event och intentionen är god, men har ärligt talat ingen större effekt.

Utbudet, nedbantat från tidigare år, är som alltid en salig blandning. Där hittas bland annat tre biografier från Skandinavien i Aalto, Tigrar och Tove. Den sistnämnda inledde festivalen med ett konstnärsporträtt i den beprövade formen: klättring från botten till prominens, hitta sitt eget personliga uttryck och prövande relationer. En inkännande insats av Alma Pöysti i rollen som Tove Jansson stannar kvar, men annars en slätstruken historia som snabbt glöms av.

Med en ljummen inledning vandrar blicken vidare längs festivalprogrammet och letar efter potentiella höjdpunkter. Förhoppningen är alltid att man blir tagen på sängen av en titel som helt flugit under ens radar. Men, för att höja den ljumma temperaturen lite närmare mot kokpunkten, väljer jag att spana in säkra kort. Regissörer med hög verkshöjd som får sin Sverigepremiär. Det börjar genast bli varmare när tablån lyses upp av den finurlige Christian Petzold och den strävt formalistiska Tsai Ming-liangs senaste.

Undine är ett nytt kapitel i Christan Petzolds sedan tidigare prunkande karriär. Han kommer från ett tiotal som helt ägnades åt en icke-sammanhängande trilogi om modern, tysk historia (Barbara, Phoenix och karriärens höjdpunkt Transit). Undine är istället något mer idiosynkratiskt än sina strama thrillers. Den är något så sällsynt som en kontemporär saga om en vattennymf, men som handlar minst lika mycket om stadsbyggande som tankekonstruktion. Förutom en drabbande kärlekshistoria, det slår gnistor om Paula Beer och Franz Rogowski, ägnar Petzold mycket tid åt att visa hur byggnader besjälas genom de känslor som knyts till platserna. Likt hur sagan ger magiska konnotationer till föremål, om det så är en förtrollad sko eller en plastminiatyr av en dykare, så blir ett kafé i mängden mystifierat genom de minnen som skapas på dess uteservering.  

Days är Tsai Ming-liangs nya efter att halvt som halvt pensionerat sig från långfilmsformatet efter Stray Dogs för åtta år sen. Estetiken fortsätter i samma meditativa tradition som hela hans karriär är stöpt i: fixerade vinklar som låter livet veckla ut sig i realtid, minutiösa vardagssysslor och en klipplängd så tilltagen att det minimalistiska förvandlas till ett vasst, nästan punkigt ställningstagande. Days är lite för rak och, motsägelsefullt nog utan textat tal, för greppbar för att verkligen leva mellan raderna. Men den påminner också om vad som alltid fått hans särart att skina. Inuti de fixerade vinklarna rör sig karaktärerna fritt, handlingen drivs ofta framåt utanför synfältet och man får lita på ljudet för att hänga med i vad som försiggår. Dissonansen mellan ljud och bild skapar inre föreställningar om vad som kan tänkas ske utanför bildramen. Det leder till en nivå av igenkänning och aktivt deltagande som knappt går att hitta någon annanstans. 

Festivalens stora överraskning och hittills högsta punkt är The Killing of Two Lovers. En depressiv kärlekstriangel befolkad av ett gäng oansenliga figurer som hunnit bli föredettingar redan i trettioårsåldern. Filmen är fotad i 4:3 och det smala bildförhållandet skapar en tryckkokare för thrillerns underliggande aggressivitet, men det är i scenernas utformning som Robert Machoians uttryck blir spännande. Scenerna utspelar sig som utdragna sketcher som tar fram huvudkaraktären Davids (Clayne Crawford) fumliga oduglighet. Inte sällan helt utan klipp och i statisk vinkel lider man med alla inblandades tillkortakommanden, men sett från distans finns även en mörkt komisk klangbotten.

När festivalen rullar på fortsätter jag på inslagen väg och ser fram emot den djärva dokumentärfilmaren Gianfranco Rosis (Sacro GRA och Bortom Lampedusa) Notturno och Thomas Vinterbergs omtalade berusningsdrama En runda till. Men mest av allt hoppas jag på att fler överraskningar överskuggar de stora namnen. 

Läs även: Filmerna du inte vill missa på Göteborgs filmfestival 2021 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!