Det är valtider runt hörnet i Montreuil-sur-Mer. Den sittande konservativa borgmästaren Jean Leroy (Fabrice Luchini) smider strategier för att fortsatt hålla sin åldrande väljarkår nöjd. Det är ungefär samma retorik som förra gången: värnande av kärnfamiljen och fokus på franskhet. Huruvida det räcker till omval är dock sekundärt i det leroryska hushållet. Makan Édith (Catherine Frot) har till slut funnit mod att ta samtalet med Jean som hen har skjutit på i årtionden. Édith har alltid känt sig som en man och det är till slut dags att göra slag i saken. Hen tar namnet Eddy och inleder sedermera en hormonbehandling.
Upplägget har massvis med konfliktytor. Regissör Séguéla väljer att fokusera främst på hur parets äktenskap påverkas. Föga förvånande tar Jean anstöt. Han finner sig inte i situationen och tycker inledningsvis att Eddy håller på med maskerad. Han blir sedan äcklad av tanken att han har legat med en man alla dessa år. Filmen letar skratt i Jeans reaktioner, som oftast är okänsliga, ibland vulgära. Skämt efter skämt faller platt. Séguéla pressar inga gränser och den putslustiga buskishumorn landar illa.
Luchinis och Frots samspel är habilt och framåt slutet inkännande. I nöd och lust har vid det laget sedan länge tappat mitt intresse efter mängder av svagt skrivna skäggiga damen-skämt.
