Lars Lerin, Fönstret mot gården.
På årets Dans- & Teaterfestival fann jag mig tyvärr återigen fast på just en långdragen frågestund. Den belgiska performancekonstnären Sarah Vanhee hade precis presenterat sin uppsökande föreläsning Lecture for Every One, vilken går ut på att hon smyger sig in i olika slutna sammanhang som gudstjänster, möten på arbetsplatser eller politiska debatter och håller en märklig, riktningslös föreläsning om kollektivism i det västerländska kapitalistiska samhället. Oftast är det Vanhee själv som framför texten men allteftersom projektet har växt har även andra börjat framföra den: fem olika kvinnor läser den franska, svenska, finska, tyska och portugisiska versionen.
Så långt allt gott. Men sedan börjar den fruktade frågestunden som, trots att vi bara är 15 personer i rummet, ska visa sig gå 45 minuter över tiden. Och här är det inte gubbarna utan de unga kvinnorna som kommer att dominera. Efter några spridda anmärkningar om pengars uppkomst och om att Vanhee borde åka till Egypten frågar någon varför bara vita kvinnor framför hennes text. Vanhee svarar att det bara har blivit så och att hon inte aktivt kan söka upp rasifierade bara för hon vill ha någon rasifierad med i sin konst. Total förvirring utbryter, en annan ung kvinna tar mikrofonen och säger triumferande att detta tydligen inte alls är en Lecture for Every One utan en föreläsning för vita!
Jag tror att den triumferande tonen är talande. Om enbart vita konstnärer blir antagna till konsthögskolorna eller omskrivs i media är det klart ett problem. Att enbart en belgisk vit kvinna deltar i sitt egna enpersons-perfomance är det däremot inte. De krav på representation på mikronivå som i hög utsträckning präglar det offentliga samtalet idag tjänar precis samma syfte som ABF-gubbarnas oombedda miniföreläsningar: att framhäva hur upplyst och kunnig frågeställaren själv är.
Bäst just nu
1. Kulisser
Lars Lerin, Nordiska akvarellmuseet, till och med den 14 september
Som titeln Kulisser skvallrar om består denna utställning med Lars Lerins sentida akvareller inte av naturmotiv, utan istället motiv ur vårt dagliga liv: böcker, stränder och husfasader, allt fångat med den lerinska melankolin.
2. Bengt Crantz
Borås Konstmuseum, till och med den 28 september
Något mindre melankoliska och i olja är Bengt Crantz målningar som går att se hela sommaren i en separatutställning på Borås konstmuseum.
3. The Thousand Yard Stare
Andreas R Andersson, Galleri Box, den 29–31 augusti
Galleri Box börjar höstsäsongen tidigt med Andreas R Anderssons utställning The Thousand Yard Stare om vilken det inte finns mycket att läsa än. Anderssons tidigare verk involverar bland annat ett sönderfallande trähus och ett torn som var femte minut spelar Europas alla nationalsånger simultant.
4. Skulptur i Pilane
Till och med den 31 augusti
Bland betande får på Tjörn ställer svenska och internationella namn inom skulpturen som Tony Cragg, Xavier Velhan, Jacob Dahlgren, Laura Ford, Ylva Kullenberg, Jan Järlehed och Torsten Jurell ut.
5. Picasso på ett fat: Keramik 1948–1971
Röhsska Museet, till och med den 28 september
Picasso målade tydligen inte bara på duk utan även på keramikföremål. 70 stycken av dessa, samt några planscher, går att se på Röhsska museet i sommar.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2014.