Nöjesguidens New York-korrespondent Hannah Wikforss-Green återvänder till staden hon föddes i och upptäcker att allt är som vanligt – för vissa.
I augusti blir New York en nekropol. De rika flyr till sina lantställen, de mindre lyckligt lottade blir kvar i stan, gömda i luftkonditionerade lägenheter sex trappor upp i tenementhus utan hiss. Jag bodde i ett sådant hus några år på södra Manhattan, där Lower East Side möter Chinatown, i det vissa kallar Dimes Square. I maj flyttade jag tillbaka till Stockholm, oklart hur länge. Min New York-abstinens har varit outhärdlig, men jag slipper i alla fall trapporna.
Ingen bor i New York för ”quality of life”. Min första lägenhet i New York låg i det mysiga gamla puertoricanska området Bushwick. Sovrummet var en meter från tunnelbanerälsen, där M-tåget dundrade förbi med jämna mellanrum. Klockan sju på morgonen knackade någon på dörren till min andra lägenhet, som låg på bottenvåningen på 90:e gatan. Det var en NYPD-officer som höll upp en lapp där det stod ”WANTED” i stora röda bokstäver ovanför en bild tagen med säkerhetskamera på en man utanför min port.
På sommaren blir det ofta 35 grader varmt, solen gassar på sopor och pölar med okända vätskor, en aromaterapi för de invigda endast. Min gynekolog låg ovanför en ålbutik på Mott Street i Chinatown, och trots Obamacare behövde jag betala stora summor för ett enkelt besök. Jag grips av intensiv New York-nostalgi varje gång jag förbi den där delen av Norrlandsgatan som av någon outgrundlig anledning alltid luktar kiss. Som New York-legenden Fran Lebowitz sa: ”When you leave New York, you are astonished at how clean the rest of the world is. Clean is not enough".
I början av september vaknar New York till liv igen. De svalare dagarna låter stan hitta tillbaka till sin rytm, åter hörs stöket på restaurangerna och man kan vistas utomhus utan att vilja dra av sig ett lager hud för att bättre uppleva de svalkande vindbyarna från Atlanten. Efter en sommar i Stockholm har jag äntligen en chans att göra något åt min abstinens och åka tillbaka till min födelsestad.
Jag oroade mig för att New York inte skulle kännas som vanligt; fyra månader hade gått sedan jag flyttade, och mycket hade hänt politiskt i USA. Jag är nervösare än vanligt i gränskontrollen, men allt går smidigt. Tar en taxi – en ovanlig lyx – och när vi kommer ut från tunneln som kopplar samman Manhattan och New Jersey under Hudsonfloden känns allt bekant: UPS-snubbar, någon som röker crack, marketingbrudar, woke (för USA) Tribeca-farsor med barnvagnar, någon med ett exotiskt djur på axeln.
Men jag inser snabbt att allt är som vanligt för mig, en vit tjej, som dessutom är medborgare, när taxin kör förbi 26 Federal Plaza, där ICE har sina huvudkontor i New York. Utanför sitter en hukande man, med händerna för ansiktet. New York, känt som enp rogressiv oas i ett alltmer nationalistiskt USA, har inte varit opåverkat av den politiska utvecklingen. Krypto-dyrkande groypers har samlats i rökfyllda källarlokaler på södra Manhattan, mötesplatser ämnade för debatt, konst och litteratur där endast meningsfränder är välkomna. Internets nihilistiska brain rot har manifesterat sig fysiskt i grabbar med MAGA-kepsar som skrek att jag är en ”ANTIFA infiltrator bitch” våren 2024.
Ändå fortsätter New York, på något märkligt vis, att vara sig självt. I början av september är det Art Week, då gallerierna öppnar med pompa och ståt, vernissager och efterfester. Jag och Maddy, som jobbar på ett galleri i Chelsea, och Shawn – konstnär – beger oss till SoHo för en vernissagerunda med Ambera Wellman på Hauser & Wirth som höjdpunkt.
I tre år jobbade jag i New Yorks konstvärld: först på ett lite för trendigt galleri i Two Bridges, en gentrifierad del av Chinatown mellan Manhattanbron och Brooklynbron. Sedan två år hos konstnären Julian Schnabel i hans enorma studio i det illrosa, renässansinspirerade Palazzo Chupi i West Village.
Det är underbart att hoppa runt i SoHo och dra till Fanelli’s igen, en gammal dinerliknande krog där min farfar brukade bjuda mig på tuna melts. Efter pandemin har haket blivit nästan outhärdligt hippt. Martinis beställs till höger och vänster. Det är borgmästarval i New York och nästa dag åker jag till Flatbush för att se den demokratiska kandidaten Zohran Mamdani hålla rally med Bernie Sanders. Åskstormen stoppar inte de över 1 700 personerna besökarna. Det är fantastiskt att se en sådan entusiasm över en kandidat från det demokratiska partiet, som ju inte varit särskilt populärt på sistone.
Dagen därpå träffar jag Lili som varit med och organiserat U-Haul Gallery, flera små gallerier i lastbilar mitt bland Chelseas etablerade blue-chip-gallerier. Det är bland det roligaste på Art Week, att hoppa runt mellan opretentiösa konstutställningar och mingla med konstnärer och gallerister.
På kvällen äter jag steak frites med Natalie på Funny Bar, en ny vattenhåla för bohemiska dagdrivare med oklara inkomstkällor runt Dimes Square. Jag är bjuden på en fest hos No Agency, en edgelordig modellagentur som varje år ger ut No Erotica, en monograf med bilder på mikrokändisar, ofta nakna, fotade i typ Photobooth. Festen är på taket, med utsikt över skyskrapor och vattentorn som står bläcksvarta mot den mörkblå natthimlen. Högljudda amerikanska röster överröstar varandra i mingelbruset som luktar rök och vodka.
Några dagar, martinis och konstutställningar senare får jag en notis om att Charlie Kirk blivit skjuten. Jag tillbringar eftermiddagen fastklistrad framför Fox News och CNN. Jag ägnar fyra timmar åt att scrolla politiskt extremt innehåll, vilket vanligtvis är en källa till underhållning – men den här gången känns det inte lika kul. I ett försök att lätta på ångesten lagar jag middag med bästisarna Dylan och Randy. Dylan är designer hos Helmut Lang och Randy är abboten av Manhattans uteliv. Min konstnärskompis Jeanette svänger också förbi.
Morgonen därpå är det ett annat ödesdatum, 9/11. Jag äter en klassisk amerikansk frukost på en diner, dagen till ära. Pancakes and breakfast sausage, coffee with half & half. Bläddrar i böcker på McNally Jackson och ser två äldre tanter på University Place, som envist håller upp sina plakat: ”join your neighbors, help save democracy”. På kvällen träffar jag Chloe, som också är skribent. Vi skvallrar, dricker öl och drar på en uppläsning på Earth, en slags eventlokal som konstkritikern Dean Kissick driver. Det är mer fest än uppläsning – folk pratar så högt att man knappt hör den medelmåttiga litteraturen. Lika bra det.
Jag lyckas också pricka in Fashion Week. I vanlig ordning slarvar jag med att läsa mina mejl och missar en inbjudan till New Yorks största snackis, LA Apparels efterfest. Indie sleaze-klassikern American Apparel har återuppstått efter att grundaren blev anklagad för sexuella trakasserier 2014.
Jag är nyfiken på hur något som var så ute och cancelled kan komma tillbaka med sådan kraft. Men det finns det ju fler som gjort, presidenten till exempel. Alla snygga författarbrudar jag känner verkar gå loss på den nyöppnade butiken på Broadway. Lyckligtvis hinner jag med Mila Sullivans fina show som påminner om någon slags moderniserad Gibson Girl. När jag åker tillbaka till Stockholm känner jag mig stressad över allt jag inte hann med: Ruth Asawa på MoMA, vänner jag inte träffat, skrivarjobb jag ville utföra. Men jag tröstar mig med att jag är tillbaka på min kompis brandtrappa om tre veckor. Om längtan blir för stor kan jag alltid gå förbi Norrlandsgatan.
Läs även: Hannah Wikforss-Green blir Nöjesguidens New York-korrespondent
